Är poliser så där som de oftast beskrivs i svenska deckare? Är de lika geniala och uppslukade av sitt arbete som i böckerna?
Expolisen och komikern Hasse Brontén har slukat några kriminalromaner och här får ni svaret på frågorna och lite till.

Jag har precis läst ut kriminalromanen ”I denna ljuva sommartid” skriven av Mari Jungstedt. Helt ok kriminalroman med en schysst tvist på slutet. Men som expolis måste erkänna att jag har lite svårt för svenska deckare. Även om väldigt många svenska deckarförfattare skriver väldigt bra, och att de utöver det även gjort bra research, så märks det att de inte har jobbat som poliser. Jag har aldrig mellan -89 och -04 träffat på så alerta och intresserade kommissarier som i just svenska deckare. En del kommissarier som jag har stött på skulle knappt ens upptäcka ett lik om de så snubblade över det. 

Jag ger en liten guldstjärna till Leif G.W Persssons karaktär, kommissarie Bäckström. I romanen, Linda – som i Lindamordet, så åker Bäckström ner från ”riksmord” i Stockholm till Växjö för att jobba med ett mordfall. Han börjar med att lämna in alla sina privata kläder på kemtvätt. Sen dricker han öl och tar några supar. På kvittot skriver han att det var en uppgiftslämnare som drack spriten. Riktigt bra karaktär. Jag påstår inte att svenska kommissarier är som Bäckström, men Persson har en förmåga att fånga det ”polisiära snacket” och den anda som finns bland poliser.

Om du inte har jobbat som polis så slipper du tänka på de små detaljerna. Själv sväljer jag amerikanska deckare med hull och hår trots att jag vet att allt givetvis inte stämmer. Men så har jag ju aldrig jobbat som ”cop over there” heller…

---