|
Marianne Ahrne stoppas från att göra film om da Costa-fallet |
|
|
2009-03-30 |
|
Regissören och författaren Marianne Ahrne vill tillsammans med läkaren och terapeuten Rigmor Robert göra en film om styckmordsmålet. Ahrne berättar att de fått nej till sina filmplaner från SVT och Svenska Filminstitutet. Motiveringarna till avslagen tyder på att man inte vill stöta sig med de många celebriteter som stått på förföljarnas sida, menar Ahrne.
Marianne Ahrne hävdar att en hetsjakt bedrivits mot de två utpekade läkarna i da Costa-fallet. Hon och Robert vill med filmen visa hur en mobb agerar, ibland men inte alltid, i god tro. Filmens arbetsnamn är "Efter häxprocessen". - En häxprocess är som en sjukdom i samhällskroppen. Den blir som en instabil folkrörelse där man totalt tappar empatin med dem som är utsatta, säger Marianne Ahrne. I sin projektbeskrivning av filmen skriver de:"En del av dessa personer har inte menat ont. Men de har ryckts med. De har sett fel. De har jagat fel personer. De har jagat två oskyldiga och hjälpt en styckmördare att komma undan". - Hanna Olsson och hennes anhängare bär en stor del av ansvaret för att de båda läkarna förlorade sina legitimationer. I sin bok Catrine och rättvisan utgår Olsson utan ordentlig research från att läkarna är skyldiga. De passar perfekt som gärningsmän i tidens ideologi och framställs som monstermän ur borgarklassen; skyldiga till incest, styckning, mord och allehanda perversioner. För dessa politiskt korrekta fantasier belönades Hanna Olsson med ett hedersdoktorat vid Umeå universitet, säger Marianne Ahrne. Hon pratar indignerat om personer som agerat i fallet genom åren och hon menar att de svärtar ner Catrine da Costas minne. - En stor del av kvinnorörelsen och kultureliten slöt upp vid Hanna Olssons sida, och myter och förtal spreds beredvilligt av media. Det blev en häxjakt utan motstycke i Sverige under modern tid. Idag tiger Hanna Olsson och de flesta av förföljarna. Några, som exempelvis Yrsa Stenius och P.O. Enquist, har insett att de hade fel och framfört detta offentligt. All heder åt dem! Men majoriteten tiger och hoppas att brottet skall förbli ouppklarat. Det är tecken på gränslös feghet och all avsaknad av respekt för den mördade Catrine da Costa, säger Marianne Ahrne. Ahrne säger att hon känner ett stort engagemang för att sanningen ska komma fram i da Costa-fallet. Boken "Döden är en man" av Per Lindeberg blev ett uppvaknande för henne och hennes syn på rättsväsendet.
- Rättvisa och saklighet har alltid varit viktigt för mig. Men naivt nog trodde jag länge att jag levde i ett samhälle där jag kunde lita på det juridiska systemet.
- Jag hyser en djup misstro mot människor som försöker anpassa verkligheten till en ideologi. Utan fanatisk tro på doktrinen om förträngda minnen som låg bakom 1980-talets incesthysteri och omfattades av många psykologer skulle till exempel ²Barnets berättelse² inte tillmätts någon betydelse, säger Marianne Ahrne. Fallet da Costa preskriberas i juli månad. Ahrne säger att det är stötande att så lite ansträngningar gjorts för att försöka lösa mordet. - Jag tror att sanningen skulle gå att få fram om man lade energi och resurser på det. Det är upprörande att se att man till exempel inte vill DNA-testa den slaktare som förekom i utredningen och som tidigare styckat en kvinna.
Ahrne anser att det finns en rädsla hos personer ur etablissemanget för att mordet ska klaras upp och de ser helst att inte någon gärningsman åker fast. - Många huvuden skulle rulla om sanningen kom fram. Flera jurister, poliser, psykologer, journalister, politiker och kulturpersonligheter har komprometterat sig och har allt intresse av att fallet aldrig blir löst. Marianne Ahrne säger att hon inte gett upp tanken på en dokumentärfilm om styckmordsmålet och att hon och Rigmor Robert kommer att söka andra vägar för finansiering. - Denna historia får inte smusslas undan. Vi måste göra upp med att vi i Sverige ägnat oss åt organiserad mobbning av två oskyldiga män i snart 25 års tid.
Av Patrik Nyberg |
|
Senast uppdaterad ( 2009-03-30 )
|