Crime News

Vad är det värsta att sitta inne? Då menar jag inte när man var halv hög och morsan klagade på att man satt inne för mycket och att man missade det fina vädret. Nej, när jag syftar på fyra cellväggar och en tjock dörr i plåt, kanske i häktet eller på kåken.

Lång häktestid kan ta knäcken ur vem som helst och USAs extrema säkerhetsfängelser när man är tjugotre i cellen varje dag, kanske resten av livet, är långt från Sveriges humana kriminalvård. Men de är byggda för monster och rehab – v ad är det? Blev bara lite sne. Jag är inte för total inspärrning och inga rättigheter alls men jag läste en artikel som hade rubriken ”Fångar bombarderar JO med klagomål”. Det jag egentligen lackar på är fångens mentalitet att inte acceptera – den som ger sig in i leken för leken tåla. Artikeln slutar med att Jörgen Buhre, som är byråchef hos JO säger – ”Som frihetsberövad blir världen ganska liten och då kan små händelser växa till stora saker.

Vi badar i bortskämdhet i Sverige, vår syn som svensk är human, förlåtande och hantera ting med silkesvantar. Jag talar inte bara om kriminalvården utan ”svensken” i huvudtaget. Med det kommer det tysta, muttra på egen kammare och skapa fördomar. Tar vi i, sticker vi ut och ibland så försöker vi synas men det kanske blir fel för vi hindras av byråkrati. Vilken svensk vill sticka ut?

Ja ja, men åter till frågan – Vad är värst med att sitta inne? Exakt som Jörgen sa som har full förståelse för alla klagomål – ”att världen blir liten”. Men vad fan har man förväntat sig när man klev in i kriminella skor. En stor svitcell, lyxcell á la Grand hotell? Det är klart som Phi Phi Islands vatten att världen kommer krympa liten. Det är ju det som är vitsen, att kapa tid som straff för den dömde. Tid som han skulle kunna få i frihet i en HEL värld. Men det värst är just att tillvaron, miljön blir tändsticksask.

Man tvingas krypa in i sig själv och leva i psyket, slå bort väggarna i hjärnan och leva i tanken. Den fysiska miljön, de små tingen blir viktiga. Cellen är ditt hem och allt i den är din lilla värld. Man suger åt sig alla små rättigheter man fortfarande har och verkligen virder ut sista droppen ur dem för att få världen större. Till slut kanske man blir knäckt totalt och de handlingarna man utfört kommer ifatt i ångest för man har ingenstans att fly – allt är så litet. Som sagt så kan en lång häktesperiod ta knäcken på en helt som människa. Förvaringen man utsätts där är brutal mot psyket. Men något annat enligt mig vore ju konstigt. Och när klagomålen dräller in till JO från våra ”Svenska milda kåkar” blir jag lack, men jag tycker inte det är konstigt.

Det absolut värsta med att sitta inne är när solen lyser därute och det inte finns någon morsa som öppnar upp. Men för fan – vill man leka hårt så ska man ju inte förvänta sig kuddkrig, tycker jag. Hade jag arbetat på JO hade jag nog önskat mig en sådan där dokumentstrimlare eller vad det heter. Kanske hade jag fått sparken om jag uttalade mig om det offentligt att jag förstörde alla klagomål, kanske till och med fått sitta häkte för ”kränkning” eller något liknande. Men där inne kan jag ju skicka en anmälan till JO att jag ”bara” får choklad och brevpapper i present av jultomten och inte en dokumentförstörare, så jag i min tur skulle kunna strimla alla konstiga beundrarbrev från världen där ute som påminner om att solen lyser. Usch ja, konstig är allt.

// Wanted.

Alias David Larsson och författare av boken – “Jag är Wanted”

Besök även min andra blogg wanted.bloggsite.se

Mina youtubeklipp

Om man bollar guldklimp i rikemans hand. Har en fet Rolex på handleden och i fickan buntar med sköna deg. Så är kanske inte guldet värt så mycket för det osar redan tjockt på banken. Idag vänder jag på varje mynt och de absolut sista stålar jag hade gav jag till min flickvän. För hennes fyraåriga son åkte på en fruktansvärd feberattack. Det fanns inga alternativ, det var bara ett sjukhusbesök som gällde och här kostar hälsa deg. Plus att det går en dödlig febersjuka här, min flickvän grät och den lille låg helt utslagen på sängen och andades knappt.

Har  man inget så väger allt man har guld, även de tomma händerna man har, för på något sätt måste man använda dem till att överleva. Det är krig i sig själv men när människan är pressad till att verkligen kämpa för att överleva förstår man – förhoppningsvis värdet  liv.

Men tyvärr så måste jag släpas på bottens, dränkas i prövningar för att förstå. Jag säger inte att jag inte är värd skiten, det är jag säker men jag talar om förståelsen att värdera rätt. Det är lätt att bli blind, när ting är för givet. Det är speciellt lätt för många unga som fumlar blint att finna värde i fel. Egentligen så handlar hela skiten bara om att sätt rätt värde på sig själv. Att värdera sig själv, sitt liv som trots allt är det ända man har. Skulle du sätta guld i vikt på din tid. Den tid du har för att leva så skulle du garanterat inte kasta bort klimpen i ett sketet hörn i Thailand. Eller bland låsta dörrar, i en cell som äter upp, skaver bort allt du har.

När du dock inte ser din egen vikt i liv är det lätt att förkasta en trasa som man tror redan är nyttjad. Så vem ska banka in värdet i de små. Vem ska uppmuntra till liv. Vem har skyldighet att värdesätta sitt egna liv. Du har för din skull och även för andras. Andra har för andras skull eftersom vi trots allt, alltid har en granne.

Det går inte en sekund idag när jag inte vill strypa mig själv. Ilskan kokar i mig under ytan för att jag inte värdesatt mitt liv mer. För att jag tog liv för givet. Offrade för att finna bekräftelse i en Rolexklocka? I en fet bil eller sköna deg? Hur kunde jag tro att bekräftelse är lika med liv? Hur kunde jag mata mitt ego med genvägar i tro att snabba C gav mig ting – som i sin tur skulle fylla mig med liv. Jag känner mig lurad. Lurad av mig själv, för allt ”det” har givit mig är, att jag själv stulit liv från mig själv. Jag känner mig lurad av illusionen jag målade upp, som skön kriminell. Glamouren i det vägde inget om man jämför vikten jag förlorat i liv.

Så det ända man egentligen borde ta för givet är att det man fått, blivit given, det låses in om man inte värderar rätt. Om man inte värderar sitt liv rätt, om man tar ting för givet och tror att guld väger tyngst. Förstår inte riktigt hur vi ska överleva här i Thailand. Därför väger mina händer guld, min tanke dyrt och all kraft jag har kvar mycket. För vi har inget annat eftersom jag tog för givet att hälsa är självklart. Bodde i en strävan av lyx, att liv för en fyraåring var självklart skratt. Men fattar hur dyrbart liv är när livet i sig kommit ifatt.

// Wanted.

Alias David Larsson och författare av boken – “Jag är Wanted”

Besök även min andra blogg wanted.bloggsite.se

Mina youtubeklipp

En armé kan inte smyga, en eld kan inte kyla och en dröm kan inte fängslas hårt. Men de kalla klinkersplattorna påminner mig om djup, för det bor ett mönster i dem som är unik, till en början men med tiden grundligt lik.

Så jag blundar och det svider för jag litar inte på min syn. Min hörsel är lock, smaken bisarr och känseln bedövad. Dock så doftar det tung vinäger och den rensar långsamt på makt. Den makt jag inte har, den makt jag törstat efter, den makt jag lekt röda vita rosen till när det svämmat blod över kanten. Förresten, jag dödade tanten.

För den som inte styr över egen kropp, vill äga andras viljor. Ty den blinde som gråter gömd frustration, har svart illusion, han hör egna röster. Gnager på eget kött då känseln är död och doften av vinäger är det enda som räddar. Och hon var moder till mitt hat. Kärringen bakom lagda händer. Mitt väsen i mitt skal utan egen makt och vilja. Så hon fick dö av långsam vinäger, strypt av självsäker vilja, tämjd med kniven mot strupen i en dal vid fattig ekvator, i en dal som bär ensamhet, men som innerligt vet, vart jag smet.

Borta var jag i liv och år, i onda tankar cirkulera blint. Men jag har greppat min dröm, fängslat den fokuserat. Bygger en arme som smyger, tar över mig själv. Och elden kyler min hets och jag har makt över eget liv. Kryper på fyra över golv och plattor på egna kvadrat, ser nu mitt mönster, som inte är omöjligt unikt. Ska dräpa, efterlämna mig ondskans lik.

Fick ett hopp i ett rum, jag stod själsligt stum. Men fatta att jag hade ett litterärt glas vin som jag äger. Ska spetsa, skita ner i finrummet med tunga kaliber som väger. Om jag bjuds in på rött med bira i hand, för jag har fått språklig blodad vässad tand.

// Wanted.

Alias David Larsson och författare av boken – “Jag är Wanted”

Besök även min andra blogg wanted.bloggsite.se

Mina youtubeklipp

Det går en sjukdom i Sverige. Klädd i kriminella kläder, blod av skor och ego som om världen dansar runt den. Tyr no no respekt för empati och är sammansvetsad av granithård lojalitet. Den smittar, bor granne och bryter sig in överallt. Skapar tigerekonomi med våld och vill ha mark, vara värst och sätter upp egna lagar. Den är ytterst smittbar som ett våldsamt virus.

Jag sitter här på en lyst stol och varit i gamet i tjugo år. Levt med den varje dag och planerat, slagit, slipat och hånat samhällets svaga punkter. Nyttjat hålen för att gräva andras guld med de drabbades egna spade. Jag är inte ambidexter men jag kan med en hammare krossa en knäskål, med vänster så som höger. Jag var känd för att se färgen på stålarna. Och göra sedel av mynt, kan de skuggade kvarterna som min egna bostad. Men gör allt idag jag kan för att lära känna skiften, språket i mig. Slår upp och omvandlar – försöker språka eget. Dog inte av de brutala våld som jag levde i och dör inte av ris om mina texter. Men blir rörd när jag får ros och det sporrar mig att göra rätt. Tack.

Tycker du borde tro på mig när jag säger att det går Sverige är smittat och det sprider sig i ruskig takt. Jag talar om gängen som du förmodligen fattat. Om du eller någon annan egentligen skulle förstå deras kapacitet eller bara bli kittlad av deras egentliga kraft och brutalitet, hjärntvättning och egna värld. Då skulle du rysa bakom den välklippta häcken på din hemmasnickrade veranda. Tro mig. Men det berör bara när de rör och lyckats komma bakom häcken hos svensson. Först då när man själv är drabbad vill man säga, nu får det vara nog. Vi måste bota. Och först då inser man att det är ett problem. Men så är det bland folk och vad kan man göra? Det finns egentligen bara ett sätt att stoppa det som kavlar sig ut bland unga. ”Erbjuda dem något de inte kan säga nej till.” Och vad fan är det?

Ja, enligt mig får man helt enkelt kapa det fula vid anklarna. Såga av benen så inom tid faller huvudet till marken. ”Gängen” är tunga inne på kåkarna och en del skapas till och med innanför murarna och men de andas utanför och de verkar nära. Det sprider sig som pesten. Det är kanske lite klyscha över det hela. Men det finns inget annat val. Tryck ut resurser, tunga kaliber för fånga upp de som ännu inte är där. Skapa andra förebilder och andra sysslor – saker son knäcker den omotståndliga charmen som gängkulturen sprider. I det stora hela handlar det bara om att leda, skapa förebilder, sprida trygghet, samhörighet på ett rätt sätt, för de vilsna. Hade det varit just pesten hade vi slagit rikslarm idag och vi hade botat det på några sek. Men detta är värre.

För att befinna sig i en teenageblues kommer alla att göra. Men vissa behöver annat än en smula mer än vanligt och det ända ord är då ”förebilder”. Klyscha – jag vet men vad fan, så är det. Och man behöver liksom inte uppfinna något hjul igen utan bara trycka lite extra i gamla skor. Om inte kommer de snart knacka bakom svenssonhäcken och då är det försent.

Tro mig, jag har mött så många som blivit indragna i skit som de aldrig någonsin kunnat fantisera om. Ena sekunden suttit skön stol på egen gård och helt plötsligt stått ärrad för livet utan en spänn eller strippad totalt på tilltro till rättsväsendet. ”Som en jävla film säger det då”, om de fortfarande kan tala det vill säga. För stora smittar små som i sin tur växer och kan kliva över den välansade busken till grannen.

Så make a offer they can’t resist. Satsa hårt på de unga, stenhårt. Finns inga alternativ. Börja erbjuda något annat istället. Men som det här inlägget skulle göra någon skillnad – troligtvis inte, om inte just du tar in det jag säger och kanske uppmuntrar i något. På något sätt påverkar det hela. Är jag helt övertygad om att inom snar framtid kommer en av tio om inte två, av er läsare bli drabbade eller ha närkontakt med gängen eller andra grovt kriminella element. Vem vet, slipar inte jag till min tillvaro kanske jag rent av knackar på din dörr. Helt plötsligt sådär med pestsmittat ansikte i form av våld.

// Wanted.

Alias David Larsson och författare av boken – “Jag är Wanted”

Besök även min andra blogg wanted.bloggsite.se

Mina youtubeklipp

Hon satt bredvid och lyssnade stort, nickade en smula och höll med. Telefonen mot mitt öra skavde och rösten i den var dov och bestämd. Han frågade saker och jag svarade som i svävande givakt. Som om jag redan visste vad han skulle fråga och som om jag hade svaren ristade och registrerade, klara i fack. Men jag talade från hjärtat, svarade rakt och ärligt, bara som det var. Hon fortsatte att nicka, tittade på mig och log. Jag mötte hennes blick, hon gav mig trygghet och jag svarade i över en timme. Sedan la jag på. La mobilen åt sidan.

Jag fingrade på bordet, spela musik utan toner. Men funderade på vad jag sagt. En tom tystnad la sig och i den ekade samtalet sakta bort. På något sätt kändes svaren jag givit bra, för jag svarade ju bara som det va. Hon la sin hand över min hand och hon log. Sedan reste hon sig upp, öppnade dörren och försvann ut. Vet inte vem hon var, kanske hon var ensamheten, kanske var hon ångesten eller så fanns hon bara där för att le, le åt mig. Och trygga mig i min första intervju. Men det kändes konstigt att finna trygghet av sin egen ensamhet och det kändes konstigt att finna ro i sin egen ångest. Så hon försvann och jag satt kvar.

Stängde av datorn, öppna dörren och gick ut och efter. Såg henne inte men förväntade mig det. Låste och jag promenerade ut bland folket på gatan och det luktade Bangkok och gatorna frågade – ”Om allt jag gjorde idag var rätt om stegen jag tog, verkligen var i rätt riktning”. Jag svängde in på en mindre gata, in i en smal gränd. ”Hur kan det inte vara rätt” – frågade jag mig själv. Jag blottar hela mitt liv, kavlar ut det i rampljuset och gör mig naken. Visar ont. Men det känns rätt och det skulle kännas fel om jag lät bli.

Tyckt jag såg henne försvinna bakom hörnet, att hon slank runt där lampan låg på och gav väggen färg. Såg ryggen och håret dansade runt väggen. Var det jag som jagade henne nu, ville jag gå in i ensamheten, ville jag ta ångesten i hand? Eller inbilla jag mig bara, för ryggen försvann och jag gick inte efter. Fortsatte fundera och fortsatte längst en vägg i en gränd jag aldrig gått på. Han hade börjat säga i telefon att han misstänkte, jag inte var sann. Att efter han läst min bok inte trodde jag fanns och jag nästan nöp mig själv i skinnet för att verkligen förstå. Vet inte om jag nöp mig för att förstå om det var sant, att jag blottat mig, eller om mitt liv idag faktiskt var jag. Har jag verkligen upplevt allt jag talar om, hur kan det var mitt liv jag talar om.

För, för mig är mitt liv vardag och jag vet att det inte är vanligt men jag vet inte riktigt om jag någonsin kommer förstå att det är just mitt liv. Att det är jag som sitter här lyst i Thailand eller levt så jag levt, och plötsligt kände jag en hand på min axeln. Visste inte om jag ville vände mig, för jag visste inte om jag ville jaga henne eller om jag ville det skulle komma ifatt. Men en sak är säker, jag kände jag mig stark. Förvirrad men stark och jag kände jag kunde vända mig om tillslut. Hon log. Visste inte om jag var värd styrkan men på något sätt kändes det bara som jag var tvungen att låta den komma, för jag har ju inget val. Nej, jag har inget val utan måste bara vara stark och göra rätt, sa hennes leende till mig.

Och den kvällen, den natten när jag somna var jag rädd för vad jag givit mig in i. Rädd för stå naken men stark i det jag gjorde. Allt slitna, det som ristat ärr i huden var fult och det gav mig avsmak. Men avsmaken i sig gav mig styrka. Och jag släkte lampan och jag var en smula mer förberedd på allt som komma skall. Då jag givit min första muntliga intervju.

Men det känns konstigt, skriva en sak men tala när tystnaden suttit lock och var gjuten i ryggraden sedan decennium tillbaks. Det känns fel men ändå rätt, ovant och jag kämpar stort för att kamouflera, balansera, tala sanning utan specifikt. Är det verkligen mitt liv jag talar om? Märkligt.

”Är det?”, sa hon och log.

// Wanted.

Alias David Larsson och författare av boken – “Jag är Wanted”

Besök även min andra blogg wanted.bloggsite.se

Mina youtubeklipp

Step by step – heter det ju. Och ena dagen är rutad som den andra här. Kvadraten i kvarten jag bor är desamma, igår som idag och någon sa att Rom inte byggdes på en dag. Tuggar på liknande mat som igår och jag undrar – ”leder verkligen alla vägar till Rom?” eller är det en myt att man alltid kommer fram.

Jag ska inte sticka under stolen med att det är jävligt ensamt. För det är det. Ska inte heller gömma eller förneka att jag förmodligen inte är värd bättre. För det är jag inte. Men jag kan ju inte lägga mig ner och dö. Åker jag hem i dagsläget så kan jag lika gärna snickra ihop min egen kista först. Har sagt det tidigare och säger det igen – gör vad jag kan för att gå vidare och kanske hittar jag en väg till Rom.

Ibland går jag ut. Lägger en hand på en varm vägg och försöker känna historien bakom det hårda. Ibland är väggen klädd i taggtråd eller har inmurade glasskärvor för att ingen ska kunna hoppa över. Ibland är den bara sträv, kanske varm och kanske berättar den att den stått där i evigheter. Det är skillnaden på när jag satt cell och klättrade vägg – nu kan jag gå ut när jag vill, men annars så känns det som en box att leva på flykt i exil, på rymmen. Det är ensamt som sagt, det är långt ifrån hemma och jag förtränger. Tar step by step. För det finns hopp. Det finns något för mig på andra sidan muren. Även om vägen slingrar sig runt Rom som en den vore allergiskt av att leda hem, så kommer jag inte kasta in handduken. Har inte råd att tappa mer liv, om inte för min skull så för min sons skull.

Det sista som dör är hoppet, säger folk. Men om inte – när man promenerat bakom hoppet vad hittar man då? Har själv aldrig varit där. Är inte lagt åt det hållet. Må hända att jag varit hopplös men aldrig utan hopp. En kvinna kom upp till mig idag, jag stod på gatan nere vid floden. Hon talade till mig och jag förstod ingenting. Hennes tänder visade smärta och ögonen var slitna. Jag förstod att hon levt ett liv utan hopp, på ett liv som för andra är en självklarhet. Hon pekade mot en väg och jag gick dit. Kanske till Rom, men jag gick. Just att jag gick och inte stod stilla var något hon förmodligen ville visa. Vad hon sa har jag ingen aning om. Men hon visade smärta och ett trasigt liv som hon inte önskade någon.

Min flickvän är borta nu. Hennes far som lever upp i norra Thailand är dödligt sjuk och hon är där. De är mycket fattiga och i min vildaste fantasi kan jag inte föreställa mig om hur livet har varit för dem. Vägen där är sliten av folk utan skor och de bor i skjul. Andra suktar efter den nyaste mercan, en del är trånar efter överflöd och vissa lever utan hopp. Jag smekte lädret förut på mitt lyxåk där hemma. Lädret på runt instrumentbrädan på bilen, det var handsytt – idag promenerar jag dagligen bland de utan hopp. Men det stärker mig på något underligt vänster, speciellt när jag känner värmen under handen på väggen – den där väggen där borta i solen, till höger om hon som syr ihop andras kläder, för att överleva.

Tog med mig kameran, på en promenad. Klicka här and just follow me. Lite Blair Witch över det hela, skakigt men de gillar inte att man filmar här. De skäms förmodligen – eftersom många just lever utan hopp, om det andra tar för givet.

// Wanted.

Alias David Larsson och författare av boken – “Jag är Wanted”

Besök även min andra blogg wanted.bloggsite.se

Han stoppade handen i kakburken, bara en kaka tog han. Inget som skulle synas. Stängde burken försiktigt och smög iväg. Tassa på tå genom köket, det knirrade en smula om golvet, in på toa och lås. Stoppade i sig kakan och den spelade symfoni med smaklökarna. Försiktig låste han upp och smög in i sovrummet. Kröp ner med ett leende på läpparna och en smula hade fastnat mellan tänderna. På morgonen efter märkte min mor att det var en kaka mindre och min far fick dåligt samvete.

Själv så slog jag hammaren över knäskålen på snubben. Hårt. Det knakade till och han skrek. Men han kunde inte röra på sig, kroppen sprattlade ont, så gott den kunde på stolen där han satt tejpad. Han var skyldig deg och jag skulle driva in. Jag slog bort, stängde av, kände inte – det var bara så. La hammaren på bänken, den var blodig, hade slagit ut några tänder också. På morgonen efter dumpade vi honom i skogen. Han hade en vecka på sig att skrapa ihop stålarna. Åkte sedan hem till min mor och far på lunch. Mamma sa mitt i maten att pappa varit i kakburken igen under natten, att han borde tänka på vad han stoppa i sig nuförtiden. Och pappa fick ännu mer dåligt samvete.

Vissa saker var man bara tvungen att göra. Inte tvungen men jag hade ju gjort ett val att kliva in i denna värld helt. Och det största kriget, våldet var egentligen det inuti en. Det som borde kännas och förstärker ”borde”. Det kriget tog många år att bedöva. Trots att det förmodligen hela tiden storma under ytan så lärde jag mig att stänga av – trycka på off. Låta det bubbla för sig själv och inte bry sig. Våldet jag begick och levde i, slog lock på ångesten, hur skulle jag annars kunna gå vidare.

När det gällde, slog jag ”Off” men annars var jag som vem som helst. Som att jag separerade känslorna i två fack. Tillåt, tillåt inte. Har flera gånger frågat mig själv, undrat hur? För att det är flera i min omgivning som undrat. Men jag kan bara komma fram till att det är en lång process i härdning, och jag använder ordet ”härdning” då det faktiskt vässa mig i det jag höll på med. När jag strula fram och tillbaks i unga år på behandlingshem och bland psykologer, gjordes flera undersökningar och tester, psykiskt störd, svar ja. Psykopat, svar nej. Ett tillägg är att jag aldrig använde droger. Tog inte den flykten.

Även idag, här i Thailand, när jag vänder ut och in på mig själv i mitt skrivande, på andra bloggen också och för mina böcker, har jag svårt att riktigt känna. Känna illa för det jag gjort. Men jag vet att ångesten står i skuggan. Jag vet att mitt försvar inte tillåter det kliva ut. Dagligen handlar det nu om att överleva och hur kan jag gå vidare om bagaget sliter än i stycken.

Kvar återstår också ”varför” och hur konstig det än rimmar, så är det stora svaret ”trygghet”. En slags trygghet i att fortsätta i det man kan, en trygghet i att alltid göra fel, en trygghet i att söka en trygghet. Jag har alltid känt mig trygg i mina föräldrars hus. Väggarna talar om för mig att där kan jag andas ut. I det huset jag växte upp i, för just där, när jag väl bodde där, kände jag mig trygg. Men liksom min far skulle jag få dåligt samvete, om jag stoppa handen i kakburken. För mormor hade baka just de kakorna till min syster. Hon älskade de med sylt i mitten. Och en vecka senare hosta liraren upp de hundratjugotusen han var skyldig.

// Wanted.

Alias David Larsson och författare av boken – “Jag är Wanted”

Besök även min andra blogg wanted.bloggsite.se

Bläddrade genom stålarna. Degen låg på bordet i högar. Polaren hade sagt att var en komma åtta miljoner men han ville att jag skulle kontrollräkna. En skön känsla kila ryggrad när sedlarna låg i mina händer. Jag drog gardinen åt sidan, hade en cigg i mungipan och kikade ut. Gatan var lugn. Polaren kom in i köket, i handen hade han en av AK4:orna vi använde vid rånet. Jag fortsatte bläddra och räknade högt.

Tjugofyra timmar tidigare hade vi stått på torget. Jag med det tunga vapnet i mina händer och min uppgift var att ha kontroll, stå vakt. De andra jobbade på värdetransporten. Överallt duckade folk. En del filmade med mobilerna. Ett flertal gömde sig bakom bilar och bänkar. Snön knarrade under mina fötter och minna sinnen var på max. Varje gång jag andades kände jag hur rånarluvan stramades åt hårdare och varm luft sippra ut från munnen. Sekunderna – gick slowmotion. Snön dalade retsamt lätt. Skulle snuten dyka upp var jag inställd på att reagera och agera. Det var min uppgift. Skjuta om det behövdes.

Idag långt efter. Sitter jag i Thailand, lyst och i krig med tunga gubbar på hemmaplan. Som man bäddar får man ligga heter det ju. Har knappt mat för dagen och gör allt för att överleva. Vill inte självömka, klagar inte utan berättar som det är och var. Men vad fick mig att stå där på torget och riskera mitt och andras liv. Vad gav mig rätten till att ta cash med hot?

Rån, grova rån var min grej under stora delar av mitt liv. Indrivningar och utpressningar var en slags sidoeffekt som jag egentligen aldrig gillade. Men rån fick mitt hår på armarna ställa sig givakt och pulsen skjuta adrenalin. Senare gick jag över till ekobrott som ett naturligt steg i karriären. Det låter kanske bisarrt och ibland så förstår jag inte själv att det är mitt liv jag talar om. Ordet ”Varför” kan man dribbla med i oändlighet och det är lätt att skjuta bort skulden. I slutet var det val som jag gjorde, ingen annan. Men det finns inga enkla svar och självklart har jag frågat mig själv – ”Varför” flera gånger om.

Kunde jag bygga en tidsmaskin skulle jag åkt tillbaks och spöat mig själv. Nu kan jag inte det. Så jag andas det jag har, jag försöker gå vidare i det som finns. Tuggar fattigt och gör allt i min makt för att lägga om, använda pennan som vapen istället. Min ålder har passerat trettiofem, har en son i tonåren som bor i Stockholm och hela mitt liv har jag själv bott i staden. Om vi skulle ta en java, fika mys, du och jag. Skulle du säkert tycka jag var jävligt schysst. När vi sitter där i sommarsolen och jag kanske frågar dig, om du ska ha mjölk i kaffet – så undrar du förmodligen, om du inte fikar med fel person.

Nej, svarar jag då. Det är inte svart eller vitt, visst är det mörkt, förbannat mörkt men ondska har också en själ, och den är nästan alltid fläckad av vitt. Så i ljuset av värmen på uteserveringen ska jag göra mitt bästa för att visa dig min sida, mitt perspektiv.

Det är därför jag är här, på just denna blogg och skriver – för att visa.

Brukar promenera här i Thailand. De gator jag bor på nu är inget man besöker om man vill slå en u-sväng i Bangkok. Kvarterna ligger i utkanten och är slitna. Men jag brukar promenera och just under dessa promenader finner jag kontrast, som ofta tar mig tillbaks till rånen, brotten, våldet som mantlat mitt liv. Det kan blixtra förbi på näthinnan och tala ont till mig.

Ska berätta, ska försöka lägga fram som det var och även åsikta om det ena och andra här på bloggen. Ska försöka ta den där promenaden med de som vill. Vill inte ha förståelse eller ursäkta mig. Även om jag borde det. Men jag vill berätta hur det var att stå där i snön, andas tungt och riskera liv. Allt var långt ifrån bara glamour.

Mitt alias är David Larsson. Mitt nick idag är Wanted och när jag räknade de där stålarna i köket, bytet såg jag en snabb bild framför mig, hur en kvinna kröp ihop bakom hennes barnvagn mitt på torget. I armarna hade hon sitt barn. Hon sökte skydd. Slog bort bilden och fortsatte räkna. När jag räknat klart konstaterade jag att det var som polaren sagt. 1,8 mille. Han nickade och egentligen var det nu det svåra började, för att inte få sitta kåk.

Snart tillbaks och vi ska tala om våld och ångest och lite mer varför.

// Wanted.

Alias David Larsson och författare av boken – “Jag är Wanted”

Besök även min andra blogg wanted.bloggsite.se