Crime News

Tittade ut. Jag befann mig i stugan ute i Vaxholm, Stickans stuga eller rättare sagt hans syrras stuga. Eller ja, stuga och stuga, det var mer som ett mindre hus. Men vi kallade det ”stugan” när vi snackade om stället. Himlen där ute var röd, nästan overkligt röd och min blick fastna i solens tavla några sekunder.

Såg innefrån hur ljuset på något underligt vänster spelade magi över landskapet och vattnet glittrade trolldom. Tidig morgon. Vackert tyckte jag och vände mig om. Rummet var faktiskt som ett stugrum med öppen spis och en soffa i trä. Låg några vedkubbar på hög och på golvet låg en trasmatta i mysiga färger. Ett bord fanns också i trä, ett litet bord. Ganska lågt i tak men jag vill ändå kalla det hus, fast alla kallade det ”stugan”, Stickan och jag och våra familjer . Hans mamma kände min mamma och när vi var små så latja vi barn nere vid bryggan. På den brygga som nu guppade i det glittrande röda vattnet nere vid sjön. Nu var Stickans mamma död. Dog i bilolycka för ett tag sedan och farsan var död sedan länge. Stugan hade Stickans syrra fått ärva.

Hade varit här många gånger som liten. Men nu var det ett tag sedan. Kom ihåg hur vi samlade på myror i glasburkar och hur vi jagade varandra där ute på bergshällen. Svarta vita rosen med andra ungar när sommaren var som somrigast och när vi bara var några äpplen höga. Kände till och med doften från minnena, det var som de låg kvar i de knarrande väggarna och bara vänta på att få spela upp barndomen.

Han lät plötsligt. Stickan alltså. Jag tittade på honom och kom tillbaks till verkligheten. Han låg på golvet och blödde. Vid sidan av träbordet. För en snabb sekund spelades ett minne upp när hans mor hade bjudit på bullar och saft, just vid det bordet. Men när han lät mer, försvann även de minnet. Vid mina fötter låg Stickan tejpad med silvertejp, bar överkropp och trasiga byxor. Byxorna hade rivits upp när vi jagat honom i skogen. Dörren öppnades plötsligt och Andy klev in. Han slängde väskan på bordet och tittade på mig.

”Jag tror allt är där”, sa han kort.

Fan, det gjorde ont. Tittade ner på min barndomsvän som hade stora blodiga sår på bröstet och i ansiktet. Kniven som jag tagit från köket låg bredvid honom, den också blodig. Det hade gjort ont att bokstavligen fått skära ur honom var han gömt stålarna. Jag hade ju blivit bjuden på bullar av hans mamma, just här. Jag hade ju tillbringat så många somrar just här. Hade det inte varit för drogerna hade han förmodligen aldrig försökt blåsa oss, då hade nog aldrig girigheten glimtat till. Men nu hade han ju gjort det och ja.. somriga bryggor eller myror i glasburkar spelade ingen roll.

Mötte hans blick en sista gång och jag vet inte vem av oss som undrade mest. Jag, hur fan han ens komma på tanken att blåsa mig, eller han hur fan jag kunde behandla honom så illa och brutalt som jag just gjort, då vi var barndomsvänner. Såg att han led, hade ont. Nyss fylldes stugan av smärtsamma skrik. Men nu, var det bara tyst. Vi vek undan blicken nästan samtidigt och det lilla som fanns kvar mellan oss dog ut helt.

Lämnade honom där. Var förmodligen sista gången jag satte min fot i den stugan. Och det var nog sista gången vi latja svarta vita rosen, om man säger så. För det är en tunn linje, i den världen mellan vän och fiende. Spelade ingen roll att degen i väskan var bytet, efter vi tillsammans rånat hans syrra. Spelade ingen roll om att han ångrade sig. Stuga eller hus – det kvittar totalt.

// Wanted.

Alias David Larsson och författare av boken – “Jag är Wanted”

Besök även min andra blogg wanted.bloggsite.se

Mina youtubeklipp

Här är en recension av min bok ”Jag är Wanted”:

Jag känner inte David Larsson. Inte du heller. Det är inte så konstigt för David Larsson finns inte. Och det är tur det, för han är ett svin. I alla fall om det han skriver är sant. Eller förresten, visst finns han, men inte under det namnet. Den stora diskussionen kring hans liv har inte handlat så mycket om hans handlingar, utan mer om bevis för att han är den han säger eller inte. Jag känner inte David, men jag är bekant med honom via sajten Kapitel 1. Där jag och flera med mig med författarambitioner trängs för att visa upp oss för förlagen. En av de få som lyckats är just David.

Det finns lika många röster som säger att David Larsson är en pseudonym för någon känd författare, som på sin höjd varit på semester några mil utanför Stockholms tullar, som det finns röster som säger att han faktiskt är den han utger sig för att vara. En skitstövel som gömmer sig i Thailand. Inte bara från rättvisan utan framför allt från tidigare kamrater som känner sig blåsta. Kamrater med helt andra straffskalor än den svenska rättvisan.

David har skrivit en bok. En bok som är ett förfärande dokument om en pojke som gick vilse. Så till den milda grad att hela hans liv fram till nu präglats av våld och annan brottslighet, i en omfattning som vi som berömmer oss med att vara ”normala” har svårt att ta till oss.

Jag är wanted. Så heter den. Boken som i en förvånansvärt lågmäld ton skildrar en person som mycket få skulle våga eller vilja kalla sin vän. David berättar, rakt och öppet om sin brottslighet. Han berättar om värdetransportrån, om brutala indrivningar där offret utsätts för en kränkande och mycket hotfull kartläggning innan det väl ringer på dörren. Om det skoningslösa livet innanför fängelseväggarna. Han försöker ingenstans förringa sin roll i skeendena, snarare tvärtom framstår han många gånger som den drivande, den iskalle ledaren utan spärrar. Med en förfärande detaljrikedom får vi följa hans onda odyssé genom livet.

Med fasa läser jag hur en iskall brottsling med psykopatiska drag hjälper en liten flicka med hennes hårband, mitt under förberedelserna till ett brutalt rån. Hur bokens huvudpersoner rör sig bland ”oss andra” på helspänn, millimeter från att ta till det som krävs för att gå fria.  Jag inser hur oerhört tunn och skir väggen är som skiljer vår vardagslunk från det ögonblick då våldet slår ner. Ett våld som inte skiljer på vän eller fiende. Om en känslokall brottslings blodfläckade väg genom livet. Och hur det livet till slut slår tillbaka så flykten är den enda utvägen. skulden kan ha uppstått och vad han får försaka innan han hittar medlen för att göra upp räkningen, skiner en avgrundsdjup förtvivlan igenom. En kort mening tränger rakt in i mitt hjärta, en mening som skriker av smärta. ”Barn gör mening”. Det barn som har sin far hundratals mil bort, eventuellt utan hopp om återseende. Ett barn som räknar varje dag.

Det gör det svårt. Det gör det omöjligt att bara avfärda, att ta avstånd från den onde mannen David. För David som bär skuld till så många människors smärta, så många människors livslånga ångest är själv ett offer.

Det är enkelt att läsa Jag är wanted som en kriminalroman. Historien flyter lätt och Davids alldeles unika ton, och egna språk, håller läsupplevelsen på topp hela tiden.  Men det är att göra det lätt för sig. Undertonerna är många och om vi skärper sinnena bara helt litet, så får vi en alldeles unik möjlighet att tränga in på djupet i en djupt olycklig och misshandlad människas innersta.

Jag är wanted är stor litteratur. Kanske inte om man mäter den med traditionella måttstockar för grammatiska eller stilistiska perspektiv. Men definitivt ur ett allmänmänskligt perspektiv. För David vill inte skylla ifrån sig. David vill berätta. David vill ge för att få sitt liv tillbaka. David är beredd att sona. Och Jag är wanted är första steget. Ett mycket starkt första steg.

Av Mats Karlström

Mats Karslströms hemsida

Mats Karslströms profil och böcker på sajten Kapitel1

// Wanted.

Alias David Larsson och författare av boken – “Jag är Wanted”

Besök även min andra blogg wanted.bloggsite.se

Mina youtubeklipp

Knogjärnet i handen kändes stumt. Hårt och kallt. Men det satt som gjutet i handen, mellan fingrarna och jag riktigt kände hur lätt det var att slå sönder någons käkben med det. Det gjorde nästan ont i mig själv när det blixtrade förbi bilder, hur jag slog det guldfärgade järnet i ansiktet på Allan.

När hårda slag träffade, käken, tinningen och över näsan. Men nu stod jag trettio meter från kvarterskrogen i hörnet borta vid bageriet. Det snöade ute. Lätt snö som målade den svarta natten med ett lugn. Hörde svagt dämpad musik från krogen och såg hur dörrvakterna släppte in och ut folk.  Jag skulle plocka honom när han kom ut. Han skulle säkert vara full och fastän snubben var huvudet längre och betydligt större så kände jag mig trygg.

Klockan närmade sig stängning, stampade lite lätt i snön och mina andetag syntes i den kalla luften. Drog knogjärnet lite lätt mot den hårda tegelväggen i hörnet, i väntan. Hårt mot hårt. Kände hur pulsen slog och själva väntan var olidlig. Ville bara få skiten överstökat, mossa den jäveln totalt, utdela hämnd. Plötsligt kom han ut från krogen. Såg honom tydligt i skenet av lamporna. Kände adrenalinet och efter jag tagit ett djupt andetag klev jag fram och mot honom. Snön knirrade under skorna. Det enda som fanns nu, just nu, var våld. Skulle släppa fram alla aggressioner i ett svep, trasa sönder honom…

”Nej”, svarade jag polaren. Ciggen från askkoppen glödde och röken stack i ögonen på mig. Böjde mig bakåt i soffan. ”Jag känner mig helt okej”, fortsatte jag och smekte lädersoffan med ena handen. Han hade frågat mig om jag var nervös. En tung AK4a låg mellan oss och bordet var fullt med foton. Bilder som vi tagit när vi rekat värdetransporten som vi skulle råna. Svepte med blicken över bordet och den fastnade på ett foto. Man såg tydligt den vitblåa värdetransporten men också en mamma på bilden som höll i en liten flicka. Flickan släpade på en ryggsäck och hon tittade rakt in i kameran. Det blonda håret var uppknuten i en mytoffs och de svarta små skorna nästan blänkte på fotot. Hennes ögon var blå och jag gissade på att hon var sex, sju år gammal. Jag reste på mig och släckte ciggen i askkoppen, tittade på polaren som packade väskan. Om en timmar var det dags. Om exakt en timmar och tretton minuter skulle jag stå mitt på torget vid banken och sikta det tunga vapenet som låg i soffan, ut mot folket. Hålla koll och kanske vara tvungen att skjuta. Om snuten dök upp skulle helvetet braka ut. Andades tungt, försökte stänga av. Koppla bort alla känslor, finna kylan. Blundade och kände hur den kom. Fyllde mig sakta och säkert. Hörde hur kedjan på väskan drogs igen och hela jag fylldes av ett fokus på liv och död.      Försökte slå bort nervositeten. Vad skulle alla tycka om den? Ångrade mig inte utan var stolt. Förbannat stolt. Har kämpat blod svett och tårar och nu är det time.

Hela svenska folket ska få chans att ta del av det hela. Vek av, in på en mindre gata och en man stötte in i min axel. Mycket folk på en trång gata. Sick sackade och kom ut på en större gata. Promenaden kändes skön, solen låg över staden och alla olika dofter som jag gick in i var nu inte främmande längre. Det kändes helt overkligt. Som om allt var film, som om hela mitt liv varit en film och även det här. Men det var verkligt. Låste upp lägenheten när jag stod vid ytterdörren och klev in. Satte mig framför datorn. Min bok ”Jag är wanted” har precis släppts. Och responsen, från läsare skulle kanske slå mig hårt. Eller kanske få mig starkare än jag någonsin varit. Tänke om boken skulle bli en hit. Tänk om ingen tyckte den var bra? Fan, tänk att jag skrivit en bok och fått den publicerad. Helt jävla amazing. Det kändes i hela kroppen, spänning, förväntningar, adrenalin men framför allt oro. En skum blandning. Tryckte på datorn. Våga knappt kolla om det kommit några mejl. Jo visst, från förläggaren och…  Idag finns den ute i butik, min bok ”Jag är Wanted”. Om hela mitt liv som yrkeskriminell och hur jag hamnade här, på en bakgata i Bangkok, lyst och jagad. Helt jävla overkligt.

// Wanted. Alias David Larsson och författare av boken – “Jag är Wanted”

Besök även min andra blogg wanted.bloggsite.se

Mina youtubeklipp

Vem är Daranee Charnchoengsilpakul och vad har hon gjort? Ja för det är en kvinna och tänka om hon bara höll käften. Men det gjorde hon inte utan när hon blev dömd visade hon segertecken med fingrarna. Dom: 18 år, land: Thailand, brott: talat illa om kungen. Detta var som en del kanske vet för några dagar sedan och vad hon sagt vet jag inte. Tänk om dagens journalister i Sverige skulle få sitta 18 bast i den nya Kumlabunken för att de skrev skit om vår kung.

Hemskt tycker någon och fattar inte hur. Vilket land! Kanske en solbränd blekfis som just tillbringat soliga dagar på Phi Phi med färgglad badboll och exotisk liten bungalow. Hemskt säger denna och smeker Ikeasoffan i vardagsrummet och sedan går in i köket för att titta till polackerna som jobbar helg för sextio bagis i timmen. Efter lite lagom tyckande och en lam åsikt att de borde göra på ett annat sätt och så traskar han vidare ut i den demokratiska trädgården. Slår på vattenspridaren och börjar klippa gräset.. Sorry bilden dök bara upp, det ena hör inte till det andra.

Visst glömmer vi efter två sekunder upprördhet att demokrati inte är en rättighet i hela världen, men ser vi flerat tusen år av kultur bakom andras lagar? Vi tycker det är hemskt och det kanske det är. Men här, mitt i det hela i Thailand, så ryckes det på axlarna och när en australisk författare för ett halvår sen fick först fyra års fängelse här i Thailand, för att han skrivit några rader illa om kungen, då säger de här att han ska han vara glad för att han inte blev avrättad. Nu blev han benådad efter mycket om och men. Men kulturen är inte alltid så klar. Hjärntvättning säger en del. Kanske kanske inte.

Nu ska jag inte smäda den thailändska kungen i detta blogginlägg, men jag kan ju snacka skit om vår kung – och vem bryr sig då? Nej, det ska jag inte göra, för jag har inte så mycket illa att tycka. Så vad fan har det här att göra med min crime blogg här på Crime News att göra? Ja, Daranee Charnchoengsilpakul bröt mot en lag som finns här i Thailand och alla lagar är inte självklara. Att använda bara ett argumentet som ”det är en lag” eller ”det är ju olagligt”, ska kanske ifrågasättas ibland och man kanske första måste förstå innehållet av lagen. Även dess kulturella historia. Dock så är de svenska lagarna trots allt kanske logiskt funtade, tycker vi som svensk. Andra kanske inte håller med, som vi inte håller med att denna kvinna ska få 18 års fängelsestraff. Vi tycker att yttrandefriheten och tryckfriheten är en självklarhet, eftersom vi lever i ett öppet samhälle, där man ska få ha en åsikt och skriva fritt.

Så alla i Sverige har rättigheter att få berätta sin story. Eftersom det är lagligt, eftersom vi lever i en demokrati, då även jag. Om jag nu fortfarande var kriminell så skulle jag ändå ha rätt till att få berätta min story. Och det spelar ingen roll att jag är efterlyst eller inte, jag har som rättighet att få skriva eftersom jag som förmodligen du, är svensk medborgare.

Tryckfrihet innebär rätt att trycka och sprida information och uppfattningar fritt i text, till exempel via böcker, internet, tidningar eller flygblad. Tryckfriheten innebär att medborgare och grupper inom landet får publicera alster utan att någon förhandsgranskning eller censur äger rum. Envar har också rätt att fritt distribuera producerade texter. Tryckfrihet ses normalt som en grundläggande del i representativa demokratier. Varje medborgare i en stat där tryckfrihet råder har rätt att i tryck sprida sina uppfattningar så länge de inte bryter mot någon annan lag vars innehåll begränsar tryckfriheten. Tryckfriheten får dock enligt de demokratiska principerna inte inskränkas mer än vad som krävs för att skydda andra fri- och rättigheter.

I vårt land skulle Daranee Charnchoengsilpakul inte få 18 år fängelse. I vårt land får jag skriva och publicera en bok. Och då kan man tycka det är konstigt, att jag redan nu, innan min bok har haft premiär, fått mejl från folk som bokstavligen vill hindra min bok från att publiceras. Första gången jag dragit igång ett helt lagligt projekt i mitt liv, utan en kriminell bokstav eller handling, då vill man tysta. Varför då?

// Wanted.

Alias David Larsson och författare av boken – “Jag är Wanted”

Besök även min andra blogg wanted.bloggsite.se

Mina youtubeklipp

Svarta stålar, svarta löner. Jag hade ett byggföretag med över trettio anställda.  Detta var för några år sedan, strax innan jag var tvungen att sticka i Thailand. Till största delen var det bäcksvarta löner i företaget. Vi expandera lite för fort så, ja ni vet.  Fakturorna började halka efter så jag stoppa in svartare deg från annan brottslighet. Men alla gick i stort sätt svart mer eller mindre, 20/80 el 100 nattsvart. Vi hade stora kunder och jobbade åt stora byggföretag där vi dessutom hade mutat oss in. Platschefer på DE största byggföretagen såg till att vi fick jobben mot en slant, men det gick i flera led. De anställde inte min firma direkt utan mellan fanns en annan fisk, som var helt ren. Nu snackar vi faktiskt DE största byggföretagen i Sverige. Mitt företag var en spottstyver i det hela, längst ner i kedjan av entreprenörer, men likt förbannat så utförde mina gubbar jobb på arbetsplatser åt dessa och jag dega kanske med stålar från ett rån eller indrivning för att jag halkat efter i ekonomin.

Vi var även på arbetsplatser som hade fått viss mediabelysning, för att utländska, ej facklig företag hade jobbat i Sverige. Där klev vi in och tog deras jobb mitt under mediabelysningen. Vi var med i facket. Eller ja, en av oss hade varit uppe och lyssnat trött på Facket och skrivit på. Så mitt företag hade kollektivavtal och fick jobba. Men arbetskraften på denna arbetsplats var nattsvart. Har också renoverat en av landets största författares kåkar och listan är lång om man räknar in mina polares byggföretag och kontakter som detta stämmer överens med. Listan som slingrar sin in bland starka företag som svensson tror har kontroll, hur den grova kriminalitet tar sig hem i vardagsrummet bakom ytan av tillit och fasader. Lite skrämmande är det och desto skrämmande är det att när höga höns för reda på det, så ja – ryck på axlarna.

Den här författaren hade ju ingen aning om att denna hade fullt av svartanställda som sprang omkring i dennes kåk. Han eller hon hade ju beställt ett jobb hos en entreprenör som i sin tur anställde oss. Hade gubbar där ute i kåken i över ett halvår som pula. Minns att jag var där på ett byggmöte och talade med författaren strax efter jag precis utfört en grov indrivning som blev mycket våldsam. Det var bara en lunch emellan. Degen som sedan kom in skulle rent fysiskt säkert kunna användas till att betala dessa byggare som ute hemma hos författaren.

Just den här typen av brott är väldigt svår att ta kontroll på eller att veta om. Men den accepteras mer eller mindre för att folk anser inte den är allvarlig. Svart arbetskraft – vem skulle inte anställa en städare, fönsterputsare eller byggar som gör om i köket för betydligt billigare slant. Ofta så är det ju småföretagare själva som då också utför jobben. Men man accepterar då och lyfter även gränsen i moral. Vid lite större projekt ligger det ju företag emellan och i slutet av kedjan så hittar man ”mina killar”. Får beställaren reda på det så rycks det lite på axlarna kanske och det ligger det ju massa företag emellan, så man slår bort det hela och lägger ansvaret hos dem.

Men många byggföretag är uppbyggda på just ”svart svarta” deg. Stålar som rullar in från annat håll och bygger firman. Det kryllar av dessa kan jag lova. Kriminella som vill slå sig in på marknaden och kör dubbelt. En fot i bygg och en djupt i den kriminella världen. Så bli inte det minsta förvånad om någon gammal polare till mig betalar killen som du anställt för att bygga om ditt hus, med deg som kommer från gårdagens rån, som du läste om i expressen.

// Wanted.

Alias David Larsson och författare av boken – “Jag är Wanted”

Besök även min andra blogg wanted.bloggsite.se

Mina youtubeklipp

Låste dörren och klev ut. Har ett sådant där hänglås på dörren som extra förstärkning. Inte för att det hjälper kanske men det känns tryggare på något sätt. För ett halvår sedan dundrade snuten in i lägenheten mitt emot. Dörrarna här är lövtunna och de sparkade hål på dörren och stormade kvarten. Några ungdomar som sålde knark. Som tur var så var jag inte hemma just då utan såg det enorma hålet i dörren när jag kom hem. Frågade en granne vad som hänt och hon berättade. Men hade jag varit hemma hade jag nog fått en chock och kanske trott de var ute efter mig. Vad hade man gjort då? Hoppat ut från balkongen helt i onödan och brutit både ben och armar.

När jag sedan klev ut från huset var himlen röd. Staden låg i ett rött skimmer som låg som en hinna och husen vilade i något nästan overkligt vackert för ögat. Stannade upp någon minut och skådade det hela. Det var eftermiddag och gatan levde som gator gör men denna gång rörde jag mig i en filmisk overklighet, när jag sedan gick in i livet på gatan.

På ett sätt är hela min bisarra situation overkligt röd. Aggressiv röd och brinnande het. Som om det vore någon annan som betalade för en kaffe på seven eleven och stod vid kanten till det hela och rökte en cigg. I skuggan av en himmel av en story som någon berättade med en röst av passion.

Men det är verkligt. Läskigt verkligt och min u-sväng som jag håller på att göra i mitt liv får mig många gånger att nästan tro jag drömmer. Dock inte en mardröm för jag ler åt det jag idag presterar, känner avsky för handlingar jag utfört men i väntan på att få hålla min bok i och lägga en hand på den, bläddra i den, så känner jag mig förbannat stolt för en gångs skull. Det är mindre än två veckor kvar tills den kommer ut i butik och idag sitter mer än hundra personer i media och bläddrar sidor av mina ord för att granska, ge mig rapp och ros. Men jag känner mig stolt på ett sätt som jag aldrig tidigare gjort. Och vilken dag som helst kommer jag få ner mitt första exemplar av boken hit till Thailand.

Den är sår och den är ilska, den är svek och den är brutalitet, våld och saker ingen ska egentligen uppleva eller utföra. Men den är min framtid och något jag skapat, den gör mig stolt.

Gick sedan upp till kvarten igen och tände en till cigg på balkongen. Satt där och funderade som jag så många gånger har gjort. Denna gång funderade jag på hur viktigt det är att få känna sig stolt, att mitt brinnande intresse som vuxit sig fast för att skriva kommer ändra mitt liv, hur viktigt det är och inte bara för mig, utan i huvudtaget. Att få byta ut våldet mot något och inte bara lämna ett tomrum som fylls av ett eko, ett eko av våld som istället för att avta, återigen träder kraft och blir ett allt. Mina ord är idag något annat, istället får våld.

Det röda förgyllde himlen över staden, över kvarteret, över mitt liv ett litet tag när jag satt där och rökte. Men avtog och med en nästan löjlig känsla av att vilja tacka utan att veta vem jag ska tacka, gick jag in. Men jag var stolt, äkta stolt kanske för första gången i mitt liv. Det kanske inte skulle göra något om snuten helt plötsligt slog hål och bröt sig in. Varför vet jag inte, bara en känsla som tog kraft.

// Wanted.

Alias David Larsson och författare av boken – “Jag är Wanted”

Besök även min andra blogg wanted.bloggsite.se

Mina youtubeklipp

Satt i cellen på Kronebergshäktet. Idag var det dags. Hade nu varit här cirka tre månader och var misstänkt och åtalad för grov misshandel, olaga frihetsberövande, olaga vapeninnehav och några andra brott. Advokaten hade tidigt i utredningen flaggat på att det kunde leda till många år men jag hade inte givit upp, den senaste tiden hade jag tapetserad cellens väggar med utredningen och flera tekniska bevis hade vi lyckats komma runt. Men idag var det dags och jag andades tung. Inte tungt för att jag var nervös, eller det var jag ju också, utan tungt för jag koncentrerade mig hårt, för att gå in i en roll. Celldörren öppnades och jag satte på mig ett par glasögon tittade mig i spegeln och kände inte igen mig.

Hade nördat till mitt utseende och i nästan i djup trans av att jag var en oskyldig person som var misstänkt för brott jag inte begått, klev jag ut.

Hur känner sig en oskyldig när denna suttit häktad i tre månader? Var är tankarna, hur är känslan, var finns ilskan och den orättvisa behandlingen? Hur mår kroppen och vad skulle den oskyldiga säga och visa – ilska, besvikelse, rädsla? Så i kläder som inte var jag och i en roll klev jag in i rättssalen – helt annorlunda än den jag annars var. För jag visste att kvinnor får lägre straff än män fast de utfört lika brott.

Ja, jag var eller är inte kvinna. Men det är ett faktum och orsaken är är nog att de lyckas väcka större empati i rättssalarna.

Jag vill påstå att rättssalarna är rena teatern även i Sverige. Domare och nämndemän påverkas för de är människor de också. Jag har ett antal gånger suttit i rättssalar som åtalad och har nittio procent gått loss helt. En del av detta är för att jag nördat till mig och dragit drabbel som väcker empati hos de som ska döma. Inte för att jag gråtit och slängt mig på golvet och spelat oskyldig. Nej, det har räckt med att slänga på sig ett par glasögon ha rätt kläder och tagit på mig en roll som oskyldig. Eller lagt ner den tuffa attityden. Allt har betydelse och det är inte bara vad man säger utan hur.

Självklart är det bevis också som ska förklaras bort och historier som ska stämma bland oss målskompisar om man säger så. Men det handlar otroligt mycket mer om rent tekniska bevis, små ting som ett rent skådespeleri. Det är inte som i Staterna där det sitter flera rader jury som ska bestämma, men de svenska rättssalarna är dock inte så långt ifrån. Jag tror att Svensson i allmänhet förlitar sig för mycket på att det funkar ”som det ska” i en svensk rättssal.

Slutsatsen är alltså att kriminella borde ta skådespelarkurser och våga lägga av sig sin tuffa attityd för att få lägre straff eller inget straff alls. Eller så borde domare och nämndemän få gå kurser hur man skalar bort retoriska trick att bli lurade. Men det är inte mer än mänskligt att tycka mer synd om en artonårig söt tjej med stora bruna ögon än en tatuerad jätte med guldkedja.

Men frågan är egentligen – vad ska göras åt att kvinnor får lägre straff än män vid samma brott? För jag tror inte att brottslingar har tålamod att lära sig skådespeleri. Även om jag plus några vänner nyttjade detta.

Gick förresten helt fri denna gång pga flera faktorer än min roll, men det var en bit i det hela som påverkade denna gång och flera andra i teater på hög nivå.

// Wanted.

Alias David Larsson och författare av boken – “Jag är Wanted”

Besök även min andra blogg wanted.bloggsite.se

Mina youtubeklipp

”Torpeden som hoppade av”, stod det och ”Han gillar att riva upp andras ansikten med cykelkedja”. Lästa man Söndagsbilagan i Aftonbladet så var det tre uppslag reportage om mig av Svante Linden där.

Starka meningar som är Svantes tolkningar efter han läst min bok och intervjuat mig. Sög på ordet ”Torped” och har aldrig sätt mig som en torped. Men vad är torped? En torped är en person som mot betalning utför hot, våldshandlingar, sabotage och i vissa extrema fall mord åt andra, kanske. Och ibland så föll ju polletten så illa att det rörde sig om det. Dock inte det sistnämnda. Först tyckte jag – vadå torped? Jag är ingen torped, jag är ju jag, en schysst kille som levt lite extremt. Sedan tänkte jag på skottlossningar som drabbat Sverige på senaste tiden, tänkte på våldet jag levt i, indrivningar och utpressningar. Och ja, det kanske var så ändå fastän ordet smakade väldigt konstigt på tungan. Kude ju lika gärna var jag som klämde avtryckaren på pistolen. Hur jag än vrider och vänder på det hela så känner jag mig inte som en ”torped” även om vissa handlingar förr – pekar på det.

”Hej…”, tungan nästan slog knut. Visste inte hur jag skulle fråga eller säga. Satt på skype med min mor. ”Jo… eh…”, kändes som klister i käften. ”…läste ni Aftonbladets Söndagsbilaga?”

Hon tittade på mig i videokameran. Var ett tag sedan jag talade med henne, brukar snacka med farsan men denna gång ville jag tala med henne. Enklare på något sätt att snacka med henne om just sådant här.

”Nej, vi läser inte den tidningen.”

”Aha, gissade på det men ja.. det är ett inlsag, en ganska stor artikel om mig där och ja.. den är lite… hur ska jag säga. De skriver bland annat att jag är torped.”

”Torped!?” sa mamma och tittade på mig stort.

Artikeln var ganska så blodig och rå, tung och våldsam, men boken är det i vissa lägen och Svante har ändå tycker jag gjort en väldigt bra artikel. Men hur säger man att man är Torped till sin mor? Skumt kändes det. Hon vet ju mycket, men inga detaljer. Vet att jag levt ett våldsamt liv på kriminalitet, såras i många långa år av mina svek. Och just detta har jag vetat om, när jag bestämde mig att skriva boken. Men nu när jag satt där mitt emot min mor på skype så kändes det väldigt, väldigt konstigt. Vi, jag och mina nära har ju talat om detta på en ganska så tunn nivå. Att det kommer bli media och att mitt våldsamma liv fläks ut. Pappa kommer inte läsa boken, har han sagt, mamma säger hon kommer att tjuvlyssna på ljudboken. Men de stödjer mig fullt ut i mitt skrivande, så lite förberedda är vi, men hur man föreställer det och hur verkligheten kommer bli – kanske inte tvillinglika.

Men hon tog det bra. Läste inte artikeln, men jag talade om de grövsta och blundade hårt. Min son tog det också bra, hade han på msn samtidigt som han läste den. Och han har ju sin syn av sin far som är långt ifrån ”torped” och på något sätt är artikeln väldigt överdriven – i hans värld.

Det känns väldigt overkligt att bli benämnd, skriven om och talad om på det sättet. Sticker inte under stolen om något och kommer i framtiden försöka vara så ärlig som jag kan. I intervjuer och i text, så detta är – jag. På ett sätt. Men visst känns det helt skumt, och hur mycket jag än förbereder mig på saker och ting så vet man inte förrän det sker. Jag bestämde mig för att mejla mina syskon också som jag inte talat med på hur länge som helst och tala lite om boken och med om mig och, framför allt – ”fråga mig om ni undrar något”.

”Du kan kanske förbereda pappa om han skulle springa på artikeln. Bara så ni vet på något sätt”, avslutade jag med och hade samma konstig klister i munnen som i början av samtalet med min mamma. Men det kändes lite lättare inombords, då vi talade om saken, som vi aldrig tidigare gjort på ett öppet och rakt sätt, under hela mitt liv i våld. Jag var ju inte direkt pratglad om man säger så.

Här hittar du reportaget, tre uppslag, en länk för varje.

http://i29.tinypic.com/149qs21.jpg

http://i31.tinypic.com/343kmxl.jpg

http://i28.tinypic.com/ajwfao.jpg

// Wanted.

Alias David Larsson och författare av boken – “Jag är Wanted”

Besök även min andra blogg wanted.bloggsite.se

Mina youtubeklipp

Egentligen är detta fortsättning på förra inlägget. Ja, inte på min egen självömkan i hur fattig jag är. Har dock inte blivit strippad av ny lag. Nej, var ju inte ens i Sverige när de fick licens to kick on the nuts but hit the stomach. Och det är nog orättvist att jämföra ”Akilles” med ”Gängen”. Men jag tänkte fortsätta och stå vid porten till underjorden och doppa åsikt i floden Stygg eller var det Styx?

Stygga pojkar hamnade på Alcatraz och vi ska luppa just det projektet nu, det svenska projektet alltså. Undra vem som kom på namnet, att polisens treårsprojekt med budget på 120 miljoner skulle heta Alcatrazlistan? Och är resultatet lika stenhårt som namnet? För nu har det gått tre år. Målet var att lista Sveriges tyngsta kriminella och se till att så många som möjligt sattes bakom galler – lika konkret och fokuserat som Al Capone var när han lämnade Alcatraz, mentalt förvirrad. Men vem behöver konkreta mål när det ”bara” är 120 miljoner från skattedegen som delas ut? Inte Lars Öjelind varje fall som var projektledare på rikskrim. Första året som jag nämnde tidigare, hade de låsts 13 pers bakom galler, men nu tre år efter så har de lyckats fängsla 116 individer från listan. 247 personer har varit listade under åren och idag finns 112 kvar. Listan uppdateras två gånger om året och skulle vara skrämmande?

Japp, som om Sveriges värsta kriminella busar inte redan vet att de är listade, bevakade och rikskända. Listan i sig blev nog en morot, vem fan vill inte vara värst i en värld, där värst är värst. Listans resultat visar på 116 gripna och dömda. Men skulle inte dessa extrema busar annars bli dömda och vad blev de dömda till? 200 hundra års fängelse blev domen totalt. I snitt ungefär ett och ett halvt år. För de 116 värsta brottslingarna i Sverige.

Okej de vill bekämpa gängen genom att hugga av huvudet på organisationerna. Men verkligheten är inte som sagorna, draken dör inte av det. Det står folk på långa led för att ta plats efter de som spärrats in. Du kan kväva ett litet gäng med att stoppa ledaren bakom lås. Men det är naivt att tro att det tar död på de redan så väl etablerade organisationerna.

Jag anser att det bara finns ett sätt som jag tidigare sagt, att satsa på den delen som är påväg in. Tycker inte resultatet av Alcatrazlistan är så imponerande utan verkar mer som Leif GW Persson sa en gång – ”Fokuseringen på gängen är som en kukförlängare för polisväsendet”. Något att visa upp och tufft att jobba med. Så om sagan ska ha ett gott slut, ett happy end i Sverige så bör nog cashen fördelas bättre än på något som förlänger istället för förebygger.

Så nej – listan gav inte enligt mig tyngd, inte värd namnet i jämförelse med slantarna som delades ut till det. Och det känns faktiskt efter 120 miljoner och tre år inte som om Bandidos eller Hells Angels alls har försvagas eller andra punktmarkerade Alcatrazister. Så ytterligare en pungspark i magen på Akilles anser jag. Och Al Capone lever kvar.

Vill bara tala om att jag varit sjuk, därav min frånvaro. Finns även feber här i Thailand, men är på bättringsvägar nu och har en del att ta igen både här och på andra ställen.

// Wanted.

Alias David Larsson och författare av boken – “Jag är Wanted”

Besök även min andra blogg wanted.bloggsite.se

Mina youtubeklipp

Solen låg på och vi stod vid ett gatuhörn. Varm ute och det var nästan skrämmande vindstilla vid hörnet. Som om vinden höll andan för ett tag och lät värmen steka så mycket den kunde. Öppnade plånboken. Min flickvän Nam stod bredvid i hennes skoluniform, ja de måste ha sådana här. Hon studerar typ komvux på eftermiddagarna och sent in på kvällarna. Bredvid stod också hennes son, han höll i en pinne. Sjuhundra baht hade vi kvar. De motsvarar ungefär hundrafemtio kronor. Jag panta in min kamera häromdan, så vi har pengar till mat. Två till trehundra baht ger jag henne varje dag när hon tar sig till skolan. Det är matpengar och till taximoppen. Cirka fyrtio till sextio svenska kronor. Tog upp trehundra och gav till henne. Då fanns fyrahundra kvar och jag och lillkillen skulle nog klara oss på hundra baht under kvällen, till mat. Alltså hade vi trehundra baht under morgondagen tillsammans alla tre. Men sedan var det tomt. Ska få lite pengar som lån om tre dagar så det fattades stålar för en till två dagar. Fick tänka ut något helt enkelt. Efter hon sagt ”Bye” så lämnade hon oss och lillkillen tog min hand, vi gick ut på gatan in i folkvimlet.

Det finns en ny gänglag som har ett år på nacken, den kallas lagen om utvidgat förverkande. Enligt den kan staten skinna en dömd intill naken på guldkedjor, bilar och ting som de ”misstänker” kommer från pengar som tjänats på olagligheter. Brott som ännu inte brottslingen kanske är dömd för eller någonsin kommer bli. De vill slå till mot hjärtat hos ”gängen” och de ”tunga kriminella”, där det känns som mest – en pungspark i kassapungen. Men lagen har ännu inte nyttjats i mer än fyra fall. Visst lagen låter bra och jag är för hårdare tag. Men sådana hårda lagar klarar inte vi svenska byråkrater inte av. Nej vi har bara amatörbälte i självförsvar och kommer bara byråkratsparka oss själva i skrevet, eftersom vi är så mjäkiga och inlindade i paragrafer. Alla tycker om Gundvalds hårdhandske men när vi svenskar själva ska leka USA och tar oss i skrevet som Scarface, är bollarna så små, att man inte kan skilja dem från ett par skrynkliga russin.

För i USA går lagen hem och i Thailand så funkar det utan att det kanske är lagstadgad. Här roffar man åt sig, första snut rycker guldkedjan av den kriminella så fort han är ensam med honom och har brottslingen pengar i fickan, så vad fan – Just give me and shut up. Sedan så tvivlar jag starkt på att guldkedjan är hjärtat av kriminaliteten i Sverige, om man vill bekämpa gängen och den organiserade brottsligheten. Ungefär som att slå Akilles i magen. Men golfapplåder för att någon paragrafryttare har kämpat svett och tårar, lyckats få fram en lag som enligt ryttaren själv givit staten  – licens to kill. Oja, undra bara på vilka resurser detta kommer tas ifrån eller har tagits.

Det knackade på dörren och Nam kom in. Det var sent och i famnen hade hon skolböcker. Lillkillen sov på min säng. Natten var kommen och glasdörren stod öppen. En sval vind slank in när jag öppnade dörren.

”Korsdrag”, sa jag på svenska men hon fattade inget.

Vid hennes ena handleden hängde en plastpåse och när hon lagt ifrån sig böckerna på bordet log hon stort. Hon sträckte över påsen till mig och jag tog emot, grävde fram innehållet.

”I buy for you, I know you like”, sa hon.

Ur påsen och i handen nu, höll jag ett paket – Tong Garden Troical Nuts & Fruits Mix. Blandade tropisk fruktgodis. Jag tittade på prislappen, 99 bath kostade den. Självklart blev jag glad och tacka. Men så jävla onödigt när vi knappt har mat för dagen. Men hon vet inte riktigt hur dåligt vi har, bara att vi har det jävligt knapert, hon har inte helheten. Och precis så känner jag för den nya lagen. Förjävligt onödig helt enkelt. Med tanke på kassapungens dåliga tider. Sa inget, utan log och åt skrynkliga russin med byråkratisk omsorg. Ville inte såra henne. Men det gäller ju att prioritera rätt. Och ser man inte helheten så är det svårt.

Så undra hur mycket det kosta att punga fram denna lag, hur mycket hjälp den är rent praktiskt och hur mycket jävla energi det ska ta – när man står och matar Akilles i magen istället för att sikta mot hälen. USA har tyngd i slagen och kan nog skada Akilles på fel ställe, men vi kan inte. Vart tog alla fritidsgårdarna vägen förresten? Nej just det, vi la 120 miljoner på Alcatraz projektet, 200 poliser som under första året hade fått 13 individer på listan bakom galler och några häktade. Inte ens en golfapplåd. Suck ja, och så fortsätter jag och leta i tom pung och äta lyxiga russin som inte mättar ett skvatt. Men tanken var god, likaså den om att vi får pungsparka i magen på Akilles, riksdagsledamot Cecilia Wigström.

// Wanted.

Alias David Larsson och författare av boken – “Jag är Wanted”

Besök även min andra blogg wanted.bloggsite.se

Mina youtubeklipp