En som levt på våld och i våld i hela sitt liv. En människa som i över tjugo år nackat sig själv för att kunna leva i detta. Får inte och kan inte tycka synd om sig själv. Speciellt inte när han lever på flykt, speciellt inte när han isolerat sig själv. Det utrymmet som finns har ingen plats för att rugga slitage. Men en bräcklig fläck torkas bort och ansiktet stelnar som förr.
Han undrar – är det nu hans offer ska le? Han undrar – är det styrka att förtränga och inte vika ge?
En tystnad av förr, ett skrik i nuet och en romantiserad mantel av att härdat sig själv. Sliter och klyver men i sucken av styrka tonas förvirringen bort, det övertalar han sig själv. Som om ängslig vore något för andra. Och den ensamhet som finns, är en bisarr trygghet som formats till ett säreget sällskap. Tillsammans vaggas en skugga. Det är nu han talar högt med sig själv och i undran knyter han näven.
Ett erkännande försvagar, säger han svagt. Försvinn för dig själv och blunda, försök sucka utan ljud, ta sekunden som död för att leva tills imorgon.
Och på andra sidan ser han sig själv. Två sextonåringar förvandlas till mördare. En femtonåring har skjutit sin syster och äldre ger vapen för att locka. Skapar monster av barn och våldet kramar de alla. River oläkliga sår för att forma och härda till flykt. En flykt från sig själv som död, för att leva tills imorgon. Det är som en klippbok från förr av hans egna förflutna som fläkts ut i andras öden. Just det faller för honom själv.
Kan raseri botas som sjukdom? Kan svek någonsin läka som kött? För en inlåsning i sig själv, en påtvingad ung som måste straffas, blir amputerad i förmåga att känna och han som flytt för länge sedan, han sveper sitt liv i en tveksam förmåga att visa. Visa om kanten är nära till brant. Om vägen står kluven och om någon frågar om livet som levande död kan ändras. Så vill han spöa sig själv trots att våldet ligger förskjutet och inlåst. Han vill bokstavligen örfila, läxa upp en vilsen, men han frågar sig själv om en blind kan leda.
Det han känner tillsammans med ingen. Trots härdad att inte känna, är att allt har en gräns. Även för honom, en gräns i sig själv, då hårt kan spricka och det stela ansiktet visar annat. Han förstår att han nära är, när verkligheten kommit till tal. En verklighet i våld där han skådat sig själv som en tvångssatt publik. Han förstår det är nära då han talar med sig själv, och benämner han själv som han. Ty slitaget trasar en härdad men förnekelsen över idag, är försvaret för att överleva tills imorgon – som han inte önskar ens själva hatet, det hat han nu försöker svika men som varit hans närmaste vän.
Så i en falsk illusion av trygghet, så i en falsk illusion av tillsammans, frågar han sig själv om han är jag, kanske för att visa någon annan, rätt slätt rakt upp och ner – ta vara på dagen, på livet det som du har.
// Wanted.
Alias David Larsson och författare av boken – “Jag är Wanted”
Besök även min andra blogg wanted.bloggsite.se
Du är ju en poet också. Eller kallas det lyrik? Jag vet inte
Rocka på
Hej Daniel, Ragata här igen. Har följt din blogg lite sporadiskt det är så mkt annat livet som tar tid. Men jag läser ibland och kommer köpa din bok. Vet inte ens om den kommit men ska helt klart se till att köpa den så småningom. Låter som du bär på mkt ilska och hat. Kom de känslorna in tidigt i ditt liv? Du asociaserar till de unga förövarna vi sett i Sverige senaste åren. Unga mördare, unga våldsverkare – du tolkar in ett hat och ilska i deras handlingar. Är det så tror du? Bottnar deras handlingar i det eller kan det vara något annat? I så fall vad? I svensk media har man ju närmast gjort de två mördarna till ett romeo och julia drama där de gemensamt mördar en 15-årig flicka. Ett svartsjukedrama som spårar ur.
Själv ser jag bara trasiga människor. Unga människor som saknar något och frågan är om de själva vet vad. Kanske är det vägledning, kanske blev de inte sedda och bekräftade som barn. Tidiga svek sätter djupa spår. Kommer hela tiden tillbaka till att man begår inte brott, man utsätter inte andra för våld, man varken misshandlar eller mördar om man haft en bra start i livet. Och har man haft det men ändå begår våld mot andra så är de brotten ofta alkohol och/eller drogrelaterade.
Vet du föresten om att bakom ilska och hat så döljer sig ofta sorg. När du är som mest förbannad så stanna upp…bara stanna i känslan och fundera på varför du är arg. Om du tillåter dig att göra det kanske du upptäcker att ilskan bara är en fasad och bakom den döljer sig många ogråtna tårar. Det var en jobbig upptäckt. Jag tyckte ilska var konstruktivt, det var en drivkraft och den gav mod. Jag vågade stå upp och jag vågade konfrontera när jag var arg. En dag träffade jag en person som bad mig fundera på om jag verkligen var så arg som jag då var säker på att jag var. Det var i samband med en situtation där jag kände mig oerhört kränkt. Och min första reaktion var ilska. Men den person jag träffade bad mig känna efter. Har nog aldrig gråtit så mkt.
Men det ilska är så mycket enklare att känna än sorg och konfrontation funkar bättre för många av oss än tårar. Fast idag jag hellre undan och slickar såren. Har varken behov av konfrontation eller tårar. Men har lärt mig att de känslor jag först upplever inte alltid är de sanna.
Sköt om dig.
Ragata
MMm ´Gätte bra bok. Tycker synd om dig. som hamnade i dena soppa.Hoppas du får bra betalt, så du kan leva ett dreglig liv.Hoppas du skriver flera böcker, tex en förtsättning och hur det går för dig.
Jag önskar dig lycka till utav hela mitt hjärta- Irene
Ser att min kommentar inte är godkänd ännu men du har väl fullt upp antar jag. Ville bara säga att jag beställt boken. Ser framemot bra läsning och kanske möjligheten att ställa lite frågor och funderingar om sådana uppstår under läsandets gång.
Sköt om dig
RAgata
David, är allt okey? Dina fans väntar på lite bloggande.
Hej!
Saknar dina inlägg i Crime News.
Fortsätt skriva. Tror att det är bra att andra får läsa att kriminalitet inte är så bra. Många ser tyvärr upp till det.