Jag har gjort fel. I över tjugo år har jag agerat fel så det drabbat många. Inte minst nära personer men även folk jag inte alls känner. Idag är jag den första som påstår det och försöker göra rätt. Det är en lång väg att vandra men någonstans måste man börja.
Frågan är hur jag kommer balansera det så kallade rampljuset. Kommer jobba hårt för att släppa fler böcker och hoppas på att min skrift kommer att ha betydelse. Även i andra forum där jag kan göra mig hörd med att smattra tangent och ge min åsikt. Men med det kommer en scen som jag egentligen inte vill stå på och det kan tyckas dubbelt av mig. Men så är det.
Visst media är media och PR är PR, att vandra mot en bra försäljningssiffra är ju mitt mål, då det i sin tur underlättar för att få ytterligare plats och belysning. Texten isig behöver knuff oavsett litterär styrka för att nå läsare. Den ensam påverkar ju ingen om ingen läser.
Mina fel är min styrka. Då det jag upplevt, gjort och gått genom tillsammans med mitt nya vapen, min skrift, kan påverka i rätt riktning. Men balansen är hårfin för mig själv hur pass jag kommer agera i framtiden då jag inte är själv i skutan. Bredvid mig, men på andra sidan jorden, sitter min mor och far, min son, och mina syskon plus andra nära som redan idag drabbats hårt av mitt stora ego som jag haft i hela mitt liv. Det sista jag vill är att de drabbas ännu mera. De är självklart stolta för att jag försöker göra rätt och hittat ”skrivandet”. Visst, jag förstår och kommer nog själv inom snar framtid att gå ut med mitt namn. Jag förstår att det kommer att komma ut ändå. Men jag har själv inget egetintresse att njuta rampljus och scen. Just för att jag inte vill mina nära ska drabbas. Dessutom skäms jag för mina fel.
Men det är en balans som jag kommer försöka balansera väl. Kanske borde jag hängas ut och få skämmas, kanske är det inte mer än rätt. Men att frossa i media i ett egosyfte är inte mitt mål. Dock så vill jag påverka så unga inte behöver gå genom den skit som jag satt mig själv i.
Jag får ständigt höra åsikter, eller läsa åsikter i olika forum på internet där det påstås både det ena och andra om mig. Allt från rent förtal till smutskastning och visst, det är lugnt och det har jag räknat med. Går inte sönder för det. Värre har jag varit med om. Men när tunga kultur profiler och samhällets profiler sitter soffa i rikstäckande tv och talar om mig, vill jag gärna tycka till. Speciellt om de sprider fördomar utan belägg. Speciellt när de har helt fel utan verkar ha någon som helst aning om saklig fakta.
Likaså som jag tackar de som tagit upp min bok på positivt sätt i recensioner och tv, tycker jag till om någon brer ut sig på min bekostnad. Visst, får det göra det efter allt jag ställt till med. Men nu när jag gör allt i min makt för att hitta rätt, nyttjar jag åtminstone rättigheten till att slägga tillbaks i text om jag anser de har fel.
Syftar självklart på inslaget i ”Efter tio”. Det är stort att erkänna att man gjort fel. Och denna gång syftar jag inte på mig själv. Denna gång syftar jag på att jag fick ett mejl från David Lagercrantz som ber om ursäkt på ett mycket bra sätt, efter det han sagt i programmet. Det betyder mycket för mig att få sådana ord. Speciellt i den situationen jag sitter och arbetar med att utveckla mitt skrivande hårt, för att kunna påverka med min text. Uppskattar David Lagercrantz ord mycket, då de i sig ger kraft för mig att fortsätta göra rätt. Stort helt enkelt, tack David.
// Wanted.
Alias David Larsson och författare av boken – “Jag är Wanted”
Besök även min andra blogg wanted.bloggsite.se
Det är inte så farligt tror jag, så länge du inte dödat någon. Ok, sårade i känslorna. men allt sånt går att reparera, tror jag.
Lycka till i livet…