Det är ingen barnlek att leva på flykt. Inte minst för psyket, att hela tiden försöka hålla grönt i lådan och kunna tänka klart. Det börjar närma sig två år som jag levt bland främmande språk och vimsat runt i en kultur som kan synas som andra sidan myntet, om man tänker svenskt.
Gillar dock delar av kulturen, medan vissa ting förstår jag mig inte på. Självklart så ska det inte vara någon lek att hålla sig borta. Vissa kanske glider räkmacka om degen är tjock. För det kryllar av folk som flyr både här och i grannländerna. Men som man bäddar får man ligga heter det ju slitet.
Thailand säger någon, och landet låter palmer och sköna stränder. Men för mig är Thailand, bara ett kvarter nästan. En promenadstråk och två seven eleven. De två ligger nästan mitt emot varandra med tjugo steg i mellan. Och stråket jag går på är lika inrutat som tårtbitarna på Kronobergshäktet. De tårtbitarna som kalls just promenad.
Har idag mat för dagen och tak över huvudet. Behöver inte så mycket mer. Ibland har det knappt funnits men i detta totalt overkliga kaos så har jag funnit hopp. Och det är nog ingen myt att det sista som lämnar en människa är just hoppet. Ser dagligen folk som har det betydligt mycket värre än vad jag har och kan inte i deras ögon se något som ens liknar hopp. Det är som en mänsklig bit har lämnat dem helt.
Men hur fan gör man för att trasa vidare, dag in och dag ut i samma promenadstråk och ligga och fästa blicken på samma väggar? Det är faktiskt väldigt underligt hur man fungerar som människa. Att kroppen och psyket vänjer sig och alltid hittar utvägar. Varje fall mitt psyke och det är kanske för att jag hela tiden bygger upp just hopp, för mig själv. Och ser att andra har värre.
Varje dag vaknar jag och har små små rutiner som jag byggt upp. Dessa gör att jag tar mig genom det hela i ett tänk om att göra något hela tiden för att förbättra min framtid. Stod utan tak förut här och utan mat. Tyck inte synd om mig för skit ska jag ha. Men när botten är nådd, spelar hjärnan och känslorna ett spratt med än. Det är som det slår knut på livet totalt och man blir helt tom inombords. Helt blank av att just inget. Men i det läget, fängslad i ett total ovetande träder någon slags överlevnadsförmåga in. Vilket fall för mig. Något som ger styrka i ett aldrig mera.
Men det är synd att det ska till så mycket för att man ska förstå.
// Wanted.
Alias David Larsson och författare av boken – “Jag är Wanted”
Besök även min andra blogg wanted.bloggsite.se