Arkiv för september, 2009

Helikopterrånare och Reinfeldt sida vid sida

måndag, 28 september, 2009

Läser i media att mannen som misstänks vara föraren till helikoptern i värdedepårånet i Västberga har fångats på bild tillsammans med Reinfeldt och jobbat åt kändisar. Blir jag förvånad?

Inte det minsta. Dessutom är han snäll och de andra i ligan är också snälla säger grannar och bekanta. Nu vet vi ju inte om dessa gossar är skyldiga, eller ja i våra ögon är de ju redan dömda eftersom polisen är tvärsäker på sin sak. De har hittat bevis som knyter personerna till rånet. Jag gissar på delar av byter kanske.

Men jag blir som sagt inte förvånad att den undre världen har letat sig in i samma rum som just vår egen statsminister. För den världen finns närmare än vad du tror och andas samma luft i samma rum som svensson och topparna i vårt samhälle. Det behöver inte vara i form av korruption men den finns där, nära i någon form.

Och det är en viktig del anser jag att ta upp, hur nära den faktisk är. Det är inte svart eller vitt utan det är grått där den undre världen sammanflätas med svenssons vardag konstant. Min gissning är att denna förare till helikoptern inte har gjort detta för spänningens skull eller för att han kanske kommer blir rik. Jag gissar på att någon sorts av hot ligger bakom, utpressning eller att han försatt sig själv tidigare i en situation som han inte kunnat ta sig ut. Och blivit erbjuden detta för att bli lämnad i fred. Spelskuld eller liknande. Men det är bara en gissning. Vad vet jag?

Sitter här idag väldigt långt från er verklighet i Sverige och gissar men har lång erfarenhet av hur världen i skuggan ser ut och hur nära den ligger. Själv så ägde jag ett byggbolag med över trettio anställda. Där minst hälften hade nära anknytning till den grova kriminella världen. Firman var bäcksvart kan man säga, svarta löner och arbetskraft som verkligen var förankrad i skuggan. Flera av mina anställda har direkt arbetat åt tunga kriminella organisationer och faktiskt arbetade åt dessa samtidigt som de knegade hos mig.

Vi arbetade åt DE största byggföretagen då och då, där jag ibland mutade till mig arbeten. Dessa tunga kriminella arbetade direkt på arbetsplatser som var statligt ägda, som till exempel Karolinska sjukhuset och hör och häpna jag själv har varit med och renoverat – Kronobergshäktet. Under tre års tid var min verksamhet igång bland ”er” och fikade tillsammans med personal, snacka väder och vind och jobba vägg i vägg eller i samma lokaler. En gång så hade jag faktisk en så kallad torped ute och jobbade åt en av våra största författare. Han hade tidigare drivit in pengar åt mig och även utförd direkt våldsamma hot mot leverantörer åt firman. Han plus några ytterligare anställda som inte var direkt ”gröna” jobbade åt författaren, i dennas hus i över ett halvår. Själv så pyssla jag då bara med ekobrott och lagt rån och indrivningar på hyllan. Jag satt bara med på byggmötena och slängde några ord med henne/honom, diskuterade bygg, väder och vind då denna var helt ovetande att det sprang massa kriminella typer i vardagsrummet. Så visst var vi nära, andades samma luft och var i samma rum. Och så är det. Lite ironiskt eftersom jag idag själv är så kallad ”författare”. Skulle jag då veta att jag senare skulle skriva böcker skulle jag nog skrattat rakt ut.

Den kriminella världen befinner sig granne och bredvid. Den tydliga gräns som svensson tror sig finnas, existerar inte. Och det kan vara värt att tänka på. Dessutom så anses jag också vara snäll. Varje fall bland mina nära och mina bekanta och skulle du ta en fika med mig skulle du förmodligen tycka jag var helt okej, kanske till och med jävligt schysst. Undra vad statsministern tyckt om helikopterföraren?

// Wanted.

Alias David Larsson och författare av boken – “Jag är Wanted”

Besök även min andra blogg wanted.bloggsite.se

Mina youtubeklipp

Rånporr och sju mille belöning på tapeten

fredag, 25 september, 2009

Säkerhetsbolaget G4S har gått ut med en belöning på 7 mille för info om depårånet, som kan leda till ett gripande. Och det gör de helt rätt i anser jag. Inte minst för deras egen trovärdighet och för att det skakar rejält om i grytan i den undre världen.

Polisen kommer förmodligen dränkas i tips men detta kommer att sätta ett kaos i den undre världen där girighet och egoism övervinner lojalitet och en så kallad tjuvheder som inte finns. Det gäller att få rånarnas planer i gungning. För visst har de planer som sträcker sig längre än tills idag. Och är det så att någon person som är inblandad eller vet något som kan leda till ett gripande, och känner sig orättvist behandlat av rånarna så kommer denna att läcka. Vi har även en stor avundsjuka som också kommer träda ikraft betydligt större genom den stora belöningen. De som bara vill röja andra ur vägen.

Självklart så vet många i den undre världen om vilka dessa rånare är och i denna värld så har man lika många ovänner som vänner så en så stor belöning skakar om rejält. Det spekuleras i att det är soldater från utlandet men jag tvivlar starkt på det utan sätter mina kort på Stockholmskillar som är huvudmän i gruppen.

Summan som G4S går ut med är så pass stor så jag börjar spekulera i bytet är väldigt mycket. Själv så trodde jag att belöningen skulle ligga på en eller två mille, men sju miljoner är väldigt mycket och tyder på att bytet är riktigt stort. Att de redan nu går ut med denna belöning ökar chanserna att bytet också återfinns som förmodligen är säkerhetsbolagets ena tanke med det hela. Varje dag som går är chansen större att pengarna aldrig kommer att återfås. Men så är inte fallet med jakten på rånarna. Jag tror att de har ca två till tre dagar på sig att göra så pass många gripande så att pengarna kan återfås. Efter det är det kört. Är rånarna svenskar och bosatta i Stockholm har polisen mycket god chans att få fast dem oavsett tid.

Om det är utländska kriminella som slagit till som jag tvivlar på är chanserna mycket mindre på grund av att polisen inte redan har kartlagt dem. GW Persson nämnde att cirka 100 personer i Sverige skulle klara av att ligga bakom en sådan här grej men enligt mig är det betydligt färre. Vi talar då om hjärnorna och delar av gruppen. Sedan kan de i sin tur ha rekryterat folk. Jag skulle tippa på att det inte är mer än tjugofem personer som skulle kunna ligga bakom och de skyldiga i den klicken bör lätt skakas fram med sju mille som belöning.

Polisen arbete kan kritiseras hårt och kommer få ta många smällar. Thomas Bodström går ut med något sexpunkts program idag för att bekämpa den organiserade brottsligheten. 200 miljoner vill han öronmärka och det är kanske bra att bygga upp ett svenskt FBI. Men om inte 200 miljoner också kommer att öronmärkas för att förebygga i yngre åldrar så spelar det ingen roll. Utan nästa Thomas Bodström kommer om fem år igen behöva öronmärka ytterligare massa hundratals miljoner, kanske det dubbla. Just för att försöka kapa topparna i den organiserade brottsligheten. Och då kommer flera säkerhetsbolag dessutom få hosta upp riktigt stora belöningar för att rädda sig själva.

Polisen har idag lika stor press på sig att klara upp soppan som rånarna har satt på sig själva att komma undan. Det är en nu en jakt utan dess like i Sveriges kriminalhistoria. Och media skapar en orgie av rånporr.

Men det är dags att starta en seriös debatt att samhället, inte bara målar upp glamouren av kriminaliteten och den undre världen som detta massmediala pådrag skapar. Speciellt nu när hela svenska folket och även stora delar av världen fascineras av gårdagens helikopterrån. Det går inte att stoppa den glamorösa bild som målas upp av denna värld, för det säljer, men just därför är det viktigt att överskugga detta med hur det faktiskt är, i denna undre värld. Och det är långt ifrån glamoröst.

Kan bara tänka mig hur rånarna känner sig. Med ett pris på sitt huvud på sju miljoner. Förmodligen är de väldigt trängde och kanske ett kaos bryter ut och en vetskap börjar gå upp för dem att de har en lång volta framför sig. Det har långt ifrån lyckats än kan jag lova.

// Wanted.

Alias David Larsson och författare av boken – “Jag är Wanted”

Besök även min andra blogg wanted.bloggsite.se

Mina youtubeklipp

Kulturellt ansvar att visa nittionio procent skit?

lördag, 19 september, 2009

Sveriges kultur har ett ansvar att lyfta fram skuggan av det kriminella. Att visa baksidan av gängkulturen, den organiserade brottsligheten och den tunga kriminella ”kultur” som plöjer sig fram i landet. Sveriges kultur måste också överskugga glamouren, i den brutala värld som film och bokkulturen idag målar upp.

Intresset, inom litteraturen, har aldrig varit så stort för det svenska folket som nu, för att suga i sig vägen till snabba cash, att bläddra tillsammans med svenska maffia, mysa med infiltratörer och vilja se insidan eller knyta band med blodsbröder. Det är crime på tapeten.

Aldrig fuck upp – igen, säger vi till kulturen och djupa sår av 7:3 har fortfarande inte läkt klart. Men längtan efter att gotta sig i glamouren är för stor för att sopa under mattan. Inte bara bland de kriminella själva, utan även bland vardagliga svensson som också vill hångla med crimeglamouren och ta den med sig hem, till sängen eller soffan i vardagsrummet. Och fly en stund i dess ondska och koncept.

För det är glamour som visas. Speciellt när man ska skapa en snabb, hel kriminell Stockholmsvärld, på mindre än två timmar bioduk, trycka ner en hel Alcatrazvärld i bok eller teckna 145 gängkrig. Mycket är fiktivt, precis som de mesta våld vi får ta del av i kulturen. Svensk maffia motverkas dagligen av samhället och har fått hård kritik för hur den skildras i litterär form, från kriminalvården – just för att de tycker att den glamouriserar denna värld. Vi kan lägga fram fakta rent journalistiskt och vi kan blunda för den. Vi kan också måla upp en glamourös värld av våld och K, i vardagsrummet. Det handlar om cash, säger någon och schablonkaraktärer visas, tatuerade hårda guldkedjegossar som inte backar för något. Gäng som gör allt för att bli störst och brutalast, fest och högklackat. ”I never fucked anybody in my life that didn´t have it coming to them. You got That? All I have in this world is my balls and my word and I don’t break them for no one. Do you understand?” – är en bekant fras som får många att rysa. Vissa av behag

Denna bild kan kulturen inte stoppa, för det säljer. Och att det säljer är ett bevis på att bilden letar sig ner i åldrarna. Vi bör tackla fakta, inte blunda och vi bör även lyfta fram det tredje, som egentligen är den absolut största sidan av myntet, cashen, gängkulturen och kriminaliteten. Att nittionio procent av dess värld, när man skalat bort glamouren, består av rent helvete. Ett helvete rent känslomässigt, ensamt och totalt inlåst av sina egna handlingar. Denna värld kryllar av ensamma själar som irrar i mörkret och inte värderar sina egna liv eller andras. Denna hårda brutala iskalla värld skapar, tränger in och skalar bort just livet, för de som själv befinner sig i den. I stället handlar det om ett träsk av droger, svek, otrygghet, rädsla, och denna värld skapar falska illusioner om hur man finner sig själv med ord som makt, våld och respekt.

Det sista en kriminell vill höra är  ”du är ett offer”. Men så är fallet och vi kan lyfta fram kalla fakta och gärningsmännens offer, men ack så viktigt att också lyfta fram den riktiga verkligheten. Just för att visa, bevisa att – Glamouren är 1 %. Resten är skit.

För denna bit av dagens kultur påverkar stort och det ligger på Sveriges kulturella axlar att visa flera sidor än en. För att förebygga och överskugga hur den kriminella världen speglas idag av snabba maffiga böcker om kriminella gängkulturer. Det handlar om jakten på cash, javisst. Men varför? Och vem är han som jagar? Hur känner han egentligen bakom sin jakt och vad består de 99 procenten skit av?

Sveriges kulturella kraft måste ta större ansvar för att denna typ av kriminella kultur lyfts fram som en motvikt till glamouren. Allt annat är rent kriminellt. Själv är jag före detta yrkeskriminell och har levt i skiten i hela mitt liv. Befinner mig idag på flykt i Thailand, från både svenska myndigheten men också den undre världen. Jag har svårt att se mig som ett offer, vill inte klä mig den rollen men jag förstår, anser, kritiserar och påpekar för kulturvärlden i hopp om att de inser, dess roll. Inte för min skull, utan kanske för din eller din grannes sons skull. För om inte, så kommer denna värld, och kanske han, med en gängtatuering, eller nysnortad av kokain, se till att du får uppleva den undre världen betydligt mycket närmare än i en bok och på bio. Den kommer mer än bokstavligen ta sig in i ditt hem. Och efter det har den fiktiva glamouren slukat ännu ett offer. Eller två, i jakt på cash och visst fan gick det snabbt?

// Wanted.

Alias David Larsson och författare av boken – “Jag är Wanted”

Besök även min andra blogg wanted.bloggsite.se

Mina youtubeklipp

Absoluta botten

torsdag, 17 september, 2009

Det är ingen barnlek att leva på flykt. Inte minst för psyket, att hela tiden försöka hålla grönt i lådan och kunna tänka klart. Det börjar närma sig två år som jag levt bland främmande språk och vimsat runt i en kultur som kan synas som andra sidan myntet, om man tänker svenskt.

Gillar dock delar av kulturen, medan vissa ting förstår jag mig inte på. Självklart så ska det inte vara någon lek att hålla sig borta. Vissa kanske glider räkmacka om degen är tjock. För det kryllar av folk som flyr både här och i grannländerna. Men som man bäddar får man ligga heter det ju slitet.

Thailand säger någon, och landet låter palmer och sköna stränder. Men för mig är Thailand, bara ett kvarter nästan. En promenadstråk och två seven eleven. De två ligger nästan mitt emot varandra med tjugo steg i mellan. Och stråket jag går på är lika inrutat som tårtbitarna på Kronobergshäktet. De tårtbitarna som kalls just promenad.

Har idag mat för dagen och tak över huvudet. Behöver inte så mycket mer. Ibland har det knappt funnits men i detta totalt overkliga kaos så har jag funnit hopp. Och det är nog ingen myt att det sista som lämnar en människa är just hoppet. Ser dagligen folk som har det betydligt mycket värre än vad jag har och kan inte i deras ögon se något som ens liknar hopp. Det är som en mänsklig bit har lämnat dem helt.

Men hur fan gör man för att trasa vidare, dag in och dag ut i samma promenadstråk och ligga och fästa blicken på samma väggar? Det är faktiskt väldigt underligt hur man fungerar som människa. Att kroppen och psyket vänjer sig och alltid hittar utvägar. Varje fall mitt psyke och det är kanske för att jag hela tiden bygger upp just hopp, för mig själv. Och ser att andra har värre.

Varje dag vaknar jag och har små små rutiner som jag byggt upp. Dessa gör att jag tar mig genom det hela i ett tänk om att göra något hela tiden för att förbättra min framtid. Stod utan tak förut här och utan mat. Tyck inte synd om mig för skit ska jag ha. Men när botten är nådd, spelar hjärnan och känslorna ett spratt med än. Det är som det slår knut på livet totalt och man blir helt tom inombords. Helt blank av att just inget. Men i det läget, fängslad i ett total ovetande träder någon slags överlevnadsförmåga in. Vilket fall för mig. Något som ger styrka i ett aldrig mera.

Men det är synd att det ska till så mycket för att man ska förstå.

// Wanted.

Alias David Larsson och författare av boken – “Jag är Wanted”

Besök även min andra blogg wanted.bloggsite.se

Mina youtubeklipp

Tunn linje mellan stuga och hus

torsdag, 10 september, 2009

Tittade ut. Jag befann mig i stugan ute i Vaxholm, Stickans stuga eller rättare sagt hans syrras stuga. Eller ja, stuga och stuga, det var mer som ett mindre hus. Men vi kallade det ”stugan” när vi snackade om stället. Himlen där ute var röd, nästan overkligt röd och min blick fastna i solens tavla några sekunder.

Såg innefrån hur ljuset på något underligt vänster spelade magi över landskapet och vattnet glittrade trolldom. Tidig morgon. Vackert tyckte jag och vände mig om. Rummet var faktiskt som ett stugrum med öppen spis och en soffa i trä. Låg några vedkubbar på hög och på golvet låg en trasmatta i mysiga färger. Ett bord fanns också i trä, ett litet bord. Ganska lågt i tak men jag vill ändå kalla det hus, fast alla kallade det ”stugan”, Stickan och jag och våra familjer . Hans mamma kände min mamma och när vi var små så latja vi barn nere vid bryggan. På den brygga som nu guppade i det glittrande röda vattnet nere vid sjön. Nu var Stickans mamma död. Dog i bilolycka för ett tag sedan och farsan var död sedan länge. Stugan hade Stickans syrra fått ärva.

Hade varit här många gånger som liten. Men nu var det ett tag sedan. Kom ihåg hur vi samlade på myror i glasburkar och hur vi jagade varandra där ute på bergshällen. Svarta vita rosen med andra ungar när sommaren var som somrigast och när vi bara var några äpplen höga. Kände till och med doften från minnena, det var som de låg kvar i de knarrande väggarna och bara vänta på att få spela upp barndomen.

Han lät plötsligt. Stickan alltså. Jag tittade på honom och kom tillbaks till verkligheten. Han låg på golvet och blödde. Vid sidan av träbordet. För en snabb sekund spelades ett minne upp när hans mor hade bjudit på bullar och saft, just vid det bordet. Men när han lät mer, försvann även de minnet. Vid mina fötter låg Stickan tejpad med silvertejp, bar överkropp och trasiga byxor. Byxorna hade rivits upp när vi jagat honom i skogen. Dörren öppnades plötsligt och Andy klev in. Han slängde väskan på bordet och tittade på mig.

”Jag tror allt är där”, sa han kort.

Fan, det gjorde ont. Tittade ner på min barndomsvän som hade stora blodiga sår på bröstet och i ansiktet. Kniven som jag tagit från köket låg bredvid honom, den också blodig. Det hade gjort ont att bokstavligen fått skära ur honom var han gömt stålarna. Jag hade ju blivit bjuden på bullar av hans mamma, just här. Jag hade ju tillbringat så många somrar just här. Hade det inte varit för drogerna hade han förmodligen aldrig försökt blåsa oss, då hade nog aldrig girigheten glimtat till. Men nu hade han ju gjort det och ja.. somriga bryggor eller myror i glasburkar spelade ingen roll.

Mötte hans blick en sista gång och jag vet inte vem av oss som undrade mest. Jag, hur fan han ens komma på tanken att blåsa mig, eller han hur fan jag kunde behandla honom så illa och brutalt som jag just gjort, då vi var barndomsvänner. Såg att han led, hade ont. Nyss fylldes stugan av smärtsamma skrik. Men nu, var det bara tyst. Vi vek undan blicken nästan samtidigt och det lilla som fanns kvar mellan oss dog ut helt.

Lämnade honom där. Var förmodligen sista gången jag satte min fot i den stugan. Och det var nog sista gången vi latja svarta vita rosen, om man säger så. För det är en tunn linje, i den världen mellan vän och fiende. Spelade ingen roll att degen i väskan var bytet, efter vi tillsammans rånat hans syrra. Spelade ingen roll om att han ångrade sig. Stuga eller hus – det kvittar totalt.

// Wanted.

Alias David Larsson och författare av boken – “Jag är Wanted”

Besök även min andra blogg wanted.bloggsite.se

Mina youtubeklipp

Gå grus – i en brottslings fotspår

måndag, 7 september, 2009

Här är en recension av min bok ”Jag är Wanted”:

Jag känner inte David Larsson. Inte du heller. Det är inte så konstigt för David Larsson finns inte. Och det är tur det, för han är ett svin. I alla fall om det han skriver är sant. Eller förresten, visst finns han, men inte under det namnet. Den stora diskussionen kring hans liv har inte handlat så mycket om hans handlingar, utan mer om bevis för att han är den han säger eller inte. Jag känner inte David, men jag är bekant med honom via sajten Kapitel 1. Där jag och flera med mig med författarambitioner trängs för att visa upp oss för förlagen. En av de få som lyckats är just David.

Det finns lika många röster som säger att David Larsson är en pseudonym för någon känd författare, som på sin höjd varit på semester några mil utanför Stockholms tullar, som det finns röster som säger att han faktiskt är den han utger sig för att vara. En skitstövel som gömmer sig i Thailand. Inte bara från rättvisan utan framför allt från tidigare kamrater som känner sig blåsta. Kamrater med helt andra straffskalor än den svenska rättvisan.

David har skrivit en bok. En bok som är ett förfärande dokument om en pojke som gick vilse. Så till den milda grad att hela hans liv fram till nu präglats av våld och annan brottslighet, i en omfattning som vi som berömmer oss med att vara ”normala” har svårt att ta till oss.

Jag är wanted. Så heter den. Boken som i en förvånansvärt lågmäld ton skildrar en person som mycket få skulle våga eller vilja kalla sin vän. David berättar, rakt och öppet om sin brottslighet. Han berättar om värdetransportrån, om brutala indrivningar där offret utsätts för en kränkande och mycket hotfull kartläggning innan det väl ringer på dörren. Om det skoningslösa livet innanför fängelseväggarna. Han försöker ingenstans förringa sin roll i skeendena, snarare tvärtom framstår han många gånger som den drivande, den iskalle ledaren utan spärrar. Med en förfärande detaljrikedom får vi följa hans onda odyssé genom livet.

Med fasa läser jag hur en iskall brottsling med psykopatiska drag hjälper en liten flicka med hennes hårband, mitt under förberedelserna till ett brutalt rån. Hur bokens huvudpersoner rör sig bland ”oss andra” på helspänn, millimeter från att ta till det som krävs för att gå fria.  Jag inser hur oerhört tunn och skir väggen är som skiljer vår vardagslunk från det ögonblick då våldet slår ner. Ett våld som inte skiljer på vän eller fiende. Om en känslokall brottslings blodfläckade väg genom livet. Och hur det livet till slut slår tillbaka så flykten är den enda utvägen. skulden kan ha uppstått och vad han får försaka innan han hittar medlen för att göra upp räkningen, skiner en avgrundsdjup förtvivlan igenom. En kort mening tränger rakt in i mitt hjärta, en mening som skriker av smärta. ”Barn gör mening”. Det barn som har sin far hundratals mil bort, eventuellt utan hopp om återseende. Ett barn som räknar varje dag.

Det gör det svårt. Det gör det omöjligt att bara avfärda, att ta avstånd från den onde mannen David. För David som bär skuld till så många människors smärta, så många människors livslånga ångest är själv ett offer.

Det är enkelt att läsa Jag är wanted som en kriminalroman. Historien flyter lätt och Davids alldeles unika ton, och egna språk, håller läsupplevelsen på topp hela tiden.  Men det är att göra det lätt för sig. Undertonerna är många och om vi skärper sinnena bara helt litet, så får vi en alldeles unik möjlighet att tränga in på djupet i en djupt olycklig och misshandlad människas innersta.

Jag är wanted är stor litteratur. Kanske inte om man mäter den med traditionella måttstockar för grammatiska eller stilistiska perspektiv. Men definitivt ur ett allmänmänskligt perspektiv. För David vill inte skylla ifrån sig. David vill berätta. David vill ge för att få sitt liv tillbaka. David är beredd att sona. Och Jag är wanted är första steget. Ett mycket starkt första steg.

Av Mats Karlström

Mats Karslströms hemsida

Mats Karslströms profil och böcker på sajten Kapitel1

// Wanted.

Alias David Larsson och författare av boken – “Jag är Wanted”

Besök även min andra blogg wanted.bloggsite.se

Mina youtubeklipp

Jag är Wanted

torsdag, 3 september, 2009

Knogjärnet i handen kändes stumt. Hårt och kallt. Men det satt som gjutet i handen, mellan fingrarna och jag riktigt kände hur lätt det var att slå sönder någons käkben med det. Det gjorde nästan ont i mig själv när det blixtrade förbi bilder, hur jag slog det guldfärgade järnet i ansiktet på Allan.

När hårda slag träffade, käken, tinningen och över näsan. Men nu stod jag trettio meter från kvarterskrogen i hörnet borta vid bageriet. Det snöade ute. Lätt snö som målade den svarta natten med ett lugn. Hörde svagt dämpad musik från krogen och såg hur dörrvakterna släppte in och ut folk.  Jag skulle plocka honom när han kom ut. Han skulle säkert vara full och fastän snubben var huvudet längre och betydligt större så kände jag mig trygg.

Klockan närmade sig stängning, stampade lite lätt i snön och mina andetag syntes i den kalla luften. Drog knogjärnet lite lätt mot den hårda tegelväggen i hörnet, i väntan. Hårt mot hårt. Kände hur pulsen slog och själva väntan var olidlig. Ville bara få skiten överstökat, mossa den jäveln totalt, utdela hämnd. Plötsligt kom han ut från krogen. Såg honom tydligt i skenet av lamporna. Kände adrenalinet och efter jag tagit ett djupt andetag klev jag fram och mot honom. Snön knirrade under skorna. Det enda som fanns nu, just nu, var våld. Skulle släppa fram alla aggressioner i ett svep, trasa sönder honom…

”Nej”, svarade jag polaren. Ciggen från askkoppen glödde och röken stack i ögonen på mig. Böjde mig bakåt i soffan. ”Jag känner mig helt okej”, fortsatte jag och smekte lädersoffan med ena handen. Han hade frågat mig om jag var nervös. En tung AK4a låg mellan oss och bordet var fullt med foton. Bilder som vi tagit när vi rekat värdetransporten som vi skulle råna. Svepte med blicken över bordet och den fastnade på ett foto. Man såg tydligt den vitblåa värdetransporten men också en mamma på bilden som höll i en liten flicka. Flickan släpade på en ryggsäck och hon tittade rakt in i kameran. Det blonda håret var uppknuten i en mytoffs och de svarta små skorna nästan blänkte på fotot. Hennes ögon var blå och jag gissade på att hon var sex, sju år gammal. Jag reste på mig och släckte ciggen i askkoppen, tittade på polaren som packade väskan. Om en timmar var det dags. Om exakt en timmar och tretton minuter skulle jag stå mitt på torget vid banken och sikta det tunga vapenet som låg i soffan, ut mot folket. Hålla koll och kanske vara tvungen att skjuta. Om snuten dök upp skulle helvetet braka ut. Andades tungt, försökte stänga av. Koppla bort alla känslor, finna kylan. Blundade och kände hur den kom. Fyllde mig sakta och säkert. Hörde hur kedjan på väskan drogs igen och hela jag fylldes av ett fokus på liv och död.      Försökte slå bort nervositeten. Vad skulle alla tycka om den? Ångrade mig inte utan var stolt. Förbannat stolt. Har kämpat blod svett och tårar och nu är det time.

Hela svenska folket ska få chans att ta del av det hela. Vek av, in på en mindre gata och en man stötte in i min axel. Mycket folk på en trång gata. Sick sackade och kom ut på en större gata. Promenaden kändes skön, solen låg över staden och alla olika dofter som jag gick in i var nu inte främmande längre. Det kändes helt overkligt. Som om allt var film, som om hela mitt liv varit en film och även det här. Men det var verkligt. Låste upp lägenheten när jag stod vid ytterdörren och klev in. Satte mig framför datorn. Min bok ”Jag är wanted” har precis släppts. Och responsen, från läsare skulle kanske slå mig hårt. Eller kanske få mig starkare än jag någonsin varit. Tänke om boken skulle bli en hit. Tänk om ingen tyckte den var bra? Fan, tänk att jag skrivit en bok och fått den publicerad. Helt jävla amazing. Det kändes i hela kroppen, spänning, förväntningar, adrenalin men framför allt oro. En skum blandning. Tryckte på datorn. Våga knappt kolla om det kommit några mejl. Jo visst, från förläggaren och…  Idag finns den ute i butik, min bok ”Jag är Wanted”. Om hela mitt liv som yrkeskriminell och hur jag hamnade här, på en bakgata i Bangkok, lyst och jagad. Helt jävla overkligt.

// Wanted. Alias David Larsson och författare av boken – “Jag är Wanted”

Besök även min andra blogg wanted.bloggsite.se

Mina youtubeklipp