Om man bollar guldklimp i rikemans hand. Har en fet Rolex på handleden och i fickan buntar med sköna deg. Så är kanske inte guldet värt så mycket för det osar redan tjockt på banken. Idag vänder jag på varje mynt och de absolut sista stålar jag hade gav jag till min flickvän. För hennes fyraåriga son åkte på en fruktansvärd feberattack. Det fanns inga alternativ, det var bara ett sjukhusbesök som gällde och här kostar hälsa deg. Plus att det går en dödlig febersjuka här, min flickvän grät och den lille låg helt utslagen på sängen och andades knappt.
Har man inget så väger allt man har guld, även de tomma händerna man har, för på något sätt måste man använda dem till att överleva. Det är krig i sig själv men när människan är pressad till att verkligen kämpa för att överleva förstår man – förhoppningsvis värdet liv.
Men tyvärr så måste jag släpas på bottens, dränkas i prövningar för att förstå. Jag säger inte att jag inte är värd skiten, det är jag säker men jag talar om förståelsen att värdera rätt. Det är lätt att bli blind, när ting är för givet. Det är speciellt lätt för många unga som fumlar blint att finna värde i fel. Egentligen så handlar hela skiten bara om att sätt rätt värde på sig själv. Att värdera sig själv, sitt liv som trots allt är det ända man har. Skulle du sätta guld i vikt på din tid. Den tid du har för att leva så skulle du garanterat inte kasta bort klimpen i ett sketet hörn i Thailand. Eller bland låsta dörrar, i en cell som äter upp, skaver bort allt du har.
När du dock inte ser din egen vikt i liv är det lätt att förkasta en trasa som man tror redan är nyttjad. Så vem ska banka in värdet i de små. Vem ska uppmuntra till liv. Vem har skyldighet att värdesätta sitt egna liv. Du har för din skull och även för andras. Andra har för andras skull eftersom vi trots allt, alltid har en granne.
Det går inte en sekund idag när jag inte vill strypa mig själv. Ilskan kokar i mig under ytan för att jag inte värdesatt mitt liv mer. För att jag tog liv för givet. Offrade för att finna bekräftelse i en Rolexklocka? I en fet bil eller sköna deg? Hur kunde jag tro att bekräftelse är lika med liv? Hur kunde jag mata mitt ego med genvägar i tro att snabba C gav mig ting – som i sin tur skulle fylla mig med liv. Jag känner mig lurad. Lurad av mig själv, för allt ”det” har givit mig är, att jag själv stulit liv från mig själv. Jag känner mig lurad av illusionen jag målade upp, som skön kriminell. Glamouren i det vägde inget om man jämför vikten jag förlorat i liv.
Så det ända man egentligen borde ta för givet är att det man fått, blivit given, det låses in om man inte värderar rätt. Om man inte värderar sitt liv rätt, om man tar ting för givet och tror att guld väger tyngst. Förstår inte riktigt hur vi ska överleva här i Thailand. Därför väger mina händer guld, min tanke dyrt och all kraft jag har kvar mycket. För vi har inget annat eftersom jag tog för givet att hälsa är självklart. Bodde i en strävan av lyx, att liv för en fyraåring var självklart skratt. Men fattar hur dyrbart liv är när livet i sig kommit ifatt.
// Wanted.
Alias David Larsson och författare av boken – “Jag är Wanted”
Besök även min andra blogg wanted.bloggsite.se
Livet är hårt mot de hårda och de gudarna älskar kallar han hem först….