Hon satt bredvid och lyssnade stort, nickade en smula och höll med. Telefonen mot mitt öra skavde och rösten i den var dov och bestämd. Han frågade saker och jag svarade som i svävande givakt. Som om jag redan visste vad han skulle fråga och som om jag hade svaren ristade och registrerade, klara i fack. Men jag talade från hjärtat, svarade rakt och ärligt, bara som det var. Hon fortsatte att nicka, tittade på mig och log. Jag mötte hennes blick, hon gav mig trygghet och jag svarade i över en timme. Sedan la jag på. La mobilen åt sidan.
Jag fingrade på bordet, spela musik utan toner. Men funderade på vad jag sagt. En tom tystnad la sig och i den ekade samtalet sakta bort. På något sätt kändes svaren jag givit bra, för jag svarade ju bara som det va. Hon la sin hand över min hand och hon log. Sedan reste hon sig upp, öppnade dörren och försvann ut. Vet inte vem hon var, kanske hon var ensamheten, kanske var hon ångesten eller så fanns hon bara där för att le, le åt mig. Och trygga mig i min första intervju. Men det kändes konstigt att finna trygghet av sin egen ensamhet och det kändes konstigt att finna ro i sin egen ångest. Så hon försvann och jag satt kvar.
Stängde av datorn, öppna dörren och gick ut och efter. Såg henne inte men förväntade mig det. Låste och jag promenerade ut bland folket på gatan och det luktade Bangkok och gatorna frågade – ”Om allt jag gjorde idag var rätt om stegen jag tog, verkligen var i rätt riktning”. Jag svängde in på en mindre gata, in i en smal gränd. ”Hur kan det inte vara rätt” – frågade jag mig själv. Jag blottar hela mitt liv, kavlar ut det i rampljuset och gör mig naken. Visar ont. Men det känns rätt och det skulle kännas fel om jag lät bli.
Tyckt jag såg henne försvinna bakom hörnet, att hon slank runt där lampan låg på och gav väggen färg. Såg ryggen och håret dansade runt väggen. Var det jag som jagade henne nu, ville jag gå in i ensamheten, ville jag ta ångesten i hand? Eller inbilla jag mig bara, för ryggen försvann och jag gick inte efter. Fortsatte fundera och fortsatte längst en vägg i en gränd jag aldrig gått på. Han hade börjat säga i telefon att han misstänkte, jag inte var sann. Att efter han läst min bok inte trodde jag fanns och jag nästan nöp mig själv i skinnet för att verkligen förstå. Vet inte om jag nöp mig för att förstå om det var sant, att jag blottat mig, eller om mitt liv idag faktiskt var jag. Har jag verkligen upplevt allt jag talar om, hur kan det var mitt liv jag talar om.
För, för mig är mitt liv vardag och jag vet att det inte är vanligt men jag vet inte riktigt om jag någonsin kommer förstå att det är just mitt liv. Att det är jag som sitter här lyst i Thailand eller levt så jag levt, och plötsligt kände jag en hand på min axeln. Visste inte om jag ville vände mig, för jag visste inte om jag ville jaga henne eller om jag ville det skulle komma ifatt. Men en sak är säker, jag kände jag mig stark. Förvirrad men stark och jag kände jag kunde vända mig om tillslut. Hon log. Visste inte om jag var värd styrkan men på något sätt kändes det bara som jag var tvungen att låta den komma, för jag har ju inget val. Nej, jag har inget val utan måste bara vara stark och göra rätt, sa hennes leende till mig.
Och den kvällen, den natten när jag somna var jag rädd för vad jag givit mig in i. Rädd för stå naken men stark i det jag gjorde. Allt slitna, det som ristat ärr i huden var fult och det gav mig avsmak. Men avsmaken i sig gav mig styrka. Och jag släkte lampan och jag var en smula mer förberedd på allt som komma skall. Då jag givit min första muntliga intervju.
Men det känns konstigt, skriva en sak men tala när tystnaden suttit lock och var gjuten i ryggraden sedan decennium tillbaks. Det känns fel men ändå rätt, ovant och jag kämpar stort för att kamouflera, balansera, tala sanning utan specifikt. Är det verkligen mitt liv jag talar om? Märkligt.
”Är det?”, sa hon och log.
// Wanted.
Alias David Larsson och författare av boken – “Jag är Wanted”
Besök även min andra blogg wanted.bloggsite.se
Helo mutherfucker. Jag köper din bok sen. Allt väl annars?
Hej Gurudas
Det är sisådär – skriver lite om det på min andra blogg. Men psyket står på gult dock långt till rött. Var inne och snurra lite på din blogg ska snurra mer. Det känns lite skumt bara att bli läst på något sätt. Eller ja.. att man ska bli läst i större skala snart. Skrämmande, främmande kittlande spännande. På gott och ont.
Det är väl kul. Slår vad om att många socialantropologer sitter limmade också. Lyssna och lär. Har ni inte regnperiod i Thailand nu. Alligatorer på vift och sånt? *Ler*
Fan David, med sådan här text börjar du närma dig litterära finrum. Akta dig nu så du inte blir FÖR rumsren, haha.
Bra skrivet, en av de bättre texterna du kastat ur dig.