Step by step – heter det ju. Och ena dagen är rutad som den andra här. Kvadraten i kvarten jag bor är desamma, igår som idag och någon sa att Rom inte byggdes på en dag. Tuggar på liknande mat som igår och jag undrar – ”leder verkligen alla vägar till Rom?” eller är det en myt att man alltid kommer fram.
Jag ska inte sticka under stolen med att det är jävligt ensamt. För det är det. Ska inte heller gömma eller förneka att jag förmodligen inte är värd bättre. För det är jag inte. Men jag kan ju inte lägga mig ner och dö. Åker jag hem i dagsläget så kan jag lika gärna snickra ihop min egen kista först. Har sagt det tidigare och säger det igen – gör vad jag kan för att gå vidare och kanske hittar jag en väg till Rom.
Ibland går jag ut. Lägger en hand på en varm vägg och försöker känna historien bakom det hårda. Ibland är väggen klädd i taggtråd eller har inmurade glasskärvor för att ingen ska kunna hoppa över. Ibland är den bara sträv, kanske varm och kanske berättar den att den stått där i evigheter. Det är skillnaden på när jag satt cell och klättrade vägg – nu kan jag gå ut när jag vill, men annars så känns det som en box att leva på flykt i exil, på rymmen. Det är ensamt som sagt, det är långt ifrån hemma och jag förtränger. Tar step by step. För det finns hopp. Det finns något för mig på andra sidan muren. Även om vägen slingrar sig runt Rom som en den vore allergiskt av att leda hem, så kommer jag inte kasta in handduken. Har inte råd att tappa mer liv, om inte för min skull så för min sons skull.
Det sista som dör är hoppet, säger folk. Men om inte – när man promenerat bakom hoppet vad hittar man då? Har själv aldrig varit där. Är inte lagt åt det hållet. Må hända att jag varit hopplös men aldrig utan hopp. En kvinna kom upp till mig idag, jag stod på gatan nere vid floden. Hon talade till mig och jag förstod ingenting. Hennes tänder visade smärta och ögonen var slitna. Jag förstod att hon levt ett liv utan hopp, på ett liv som för andra är en självklarhet. Hon pekade mot en väg och jag gick dit. Kanske till Rom, men jag gick. Just att jag gick och inte stod stilla var något hon förmodligen ville visa. Vad hon sa har jag ingen aning om. Men hon visade smärta och ett trasigt liv som hon inte önskade någon.
Min flickvän är borta nu. Hennes far som lever upp i norra Thailand är dödligt sjuk och hon är där. De är mycket fattiga och i min vildaste fantasi kan jag inte föreställa mig om hur livet har varit för dem. Vägen där är sliten av folk utan skor och de bor i skjul. Andra suktar efter den nyaste mercan, en del är trånar efter överflöd och vissa lever utan hopp. Jag smekte lädret förut på mitt lyxåk där hemma. Lädret på runt instrumentbrädan på bilen, det var handsytt – idag promenerar jag dagligen bland de utan hopp. Men det stärker mig på något underligt vänster, speciellt när jag känner värmen under handen på väggen – den där väggen där borta i solen, till höger om hon som syr ihop andras kläder, för att överleva.
Tog med mig kameran, på en promenad. Klicka här and just follow me. Lite Blair Witch över det hela, skakigt men de gillar inte att man filmar här. De skäms förmodligen – eftersom många just lever utan hopp, om det andra tar för givet.
// Wanted.
Alias David Larsson och författare av boken – “Jag är Wanted”
Besök även min andra blogg wanted.bloggsite.se