Han stoppade handen i kakburken, bara en kaka tog han. Inget som skulle synas. Stängde burken försiktigt och smög iväg. Tassa på tå genom köket, det knirrade en smula om golvet, in på toa och lås. Stoppade i sig kakan och den spelade symfoni med smaklökarna. Försiktig låste han upp och smög in i sovrummet. Kröp ner med ett leende på läpparna och en smula hade fastnat mellan tänderna. På morgonen efter märkte min mor att det var en kaka mindre och min far fick dåligt samvete.
Själv så slog jag hammaren över knäskålen på snubben. Hårt. Det knakade till och han skrek. Men han kunde inte röra på sig, kroppen sprattlade ont, så gott den kunde på stolen där han satt tejpad. Han var skyldig deg och jag skulle driva in. Jag slog bort, stängde av, kände inte – det var bara så. La hammaren på bänken, den var blodig, hade slagit ut några tänder också. På morgonen efter dumpade vi honom i skogen. Han hade en vecka på sig att skrapa ihop stålarna. Åkte sedan hem till min mor och far på lunch. Mamma sa mitt i maten att pappa varit i kakburken igen under natten, att han borde tänka på vad han stoppa i sig nuförtiden. Och pappa fick ännu mer dåligt samvete.
Vissa saker var man bara tvungen att göra. Inte tvungen men jag hade ju gjort ett val att kliva in i denna värld helt. Och det största kriget, våldet var egentligen det inuti en. Det som borde kännas och förstärker ”borde”. Det kriget tog många år att bedöva. Trots att det förmodligen hela tiden storma under ytan så lärde jag mig att stänga av – trycka på off. Låta det bubbla för sig själv och inte bry sig. Våldet jag begick och levde i, slog lock på ångesten, hur skulle jag annars kunna gå vidare.
När det gällde, slog jag ”Off” men annars var jag som vem som helst. Som att jag separerade känslorna i två fack. Tillåt, tillåt inte. Har flera gånger frågat mig själv, undrat hur? För att det är flera i min omgivning som undrat. Men jag kan bara komma fram till att det är en lång process i härdning, och jag använder ordet ”härdning” då det faktiskt vässa mig i det jag höll på med. När jag strula fram och tillbaks i unga år på behandlingshem och bland psykologer, gjordes flera undersökningar och tester, psykiskt störd, svar ja. Psykopat, svar nej. Ett tillägg är att jag aldrig använde droger. Tog inte den flykten.
Även idag, här i Thailand, när jag vänder ut och in på mig själv i mitt skrivande, på andra bloggen också och för mina böcker, har jag svårt att riktigt känna. Känna illa för det jag gjort. Men jag vet att ångesten står i skuggan. Jag vet att mitt försvar inte tillåter det kliva ut. Dagligen handlar det nu om att överleva och hur kan jag gå vidare om bagaget sliter än i stycken.
Kvar återstår också ”varför” och hur konstig det än rimmar, så är det stora svaret ”trygghet”. En slags trygghet i att fortsätta i det man kan, en trygghet i att alltid göra fel, en trygghet i att söka en trygghet. Jag har alltid känt mig trygg i mina föräldrars hus. Väggarna talar om för mig att där kan jag andas ut. I det huset jag växte upp i, för just där, när jag väl bodde där, kände jag mig trygg. Men liksom min far skulle jag få dåligt samvete, om jag stoppa handen i kakburken. För mormor hade baka just de kakorna till min syster. Hon älskade de med sylt i mitten. Och en vecka senare hosta liraren upp de hundratjugotusen han var skyldig.
// Wanted.
Alias David Larsson och författare av boken – “Jag är Wanted”
Besök även min andra blogg wanted.bloggsite.se
Underbart inlägg. Jag älskar hur du knyter ihop våldskontrasterna med en fikastund med päronen på ett så naturligt sätt. Ett sånt här inlägg hade du inte kunnat skriva för ett år sen.
Fortsätt simma motströms,
Gf
Starkt att du kunnat avhålla dig från droger. Kul att följa dina inlägg. Ser fram emot boken.
* Du är med på min privata ”Hall of fame” av bloggar *
Tack för kommentarerna!
Och Gurudas – nice. Ska kika genom din blogg!
Oki, keep the faith!