Bläddrade genom stålarna. Degen låg på bordet i högar. Polaren hade sagt att var en komma åtta miljoner men han ville att jag skulle kontrollräkna. En skön känsla kila ryggrad när sedlarna låg i mina händer. Jag drog gardinen åt sidan, hade en cigg i mungipan och kikade ut. Gatan var lugn. Polaren kom in i köket, i handen hade han en av AK4:orna vi använde vid rånet. Jag fortsatte bläddra och räknade högt.
Tjugofyra timmar tidigare hade vi stått på torget. Jag med det tunga vapnet i mina händer och min uppgift var att ha kontroll, stå vakt. De andra jobbade på värdetransporten. Överallt duckade folk. En del filmade med mobilerna. Ett flertal gömde sig bakom bilar och bänkar. Snön knarrade under mina fötter och minna sinnen var på max. Varje gång jag andades kände jag hur rånarluvan stramades åt hårdare och varm luft sippra ut från munnen. Sekunderna – gick slowmotion. Snön dalade retsamt lätt. Skulle snuten dyka upp var jag inställd på att reagera och agera. Det var min uppgift. Skjuta om det behövdes.
Idag långt efter. Sitter jag i Thailand, lyst och i krig med tunga gubbar på hemmaplan. Som man bäddar får man ligga heter det ju. Har knappt mat för dagen och gör allt för att överleva. Vill inte självömka, klagar inte utan berättar som det är och var. Men vad fick mig att stå där på torget och riskera mitt och andras liv. Vad gav mig rätten till att ta cash med hot?
Rån, grova rån var min grej under stora delar av mitt liv. Indrivningar och utpressningar var en slags sidoeffekt som jag egentligen aldrig gillade. Men rån fick mitt hår på armarna ställa sig givakt och pulsen skjuta adrenalin. Senare gick jag över till ekobrott som ett naturligt steg i karriären. Det låter kanske bisarrt och ibland så förstår jag inte själv att det är mitt liv jag talar om. Ordet ”Varför” kan man dribbla med i oändlighet och det är lätt att skjuta bort skulden. I slutet var det val som jag gjorde, ingen annan. Men det finns inga enkla svar och självklart har jag frågat mig själv – ”Varför” flera gånger om.
Kunde jag bygga en tidsmaskin skulle jag åkt tillbaks och spöat mig själv. Nu kan jag inte det. Så jag andas det jag har, jag försöker gå vidare i det som finns. Tuggar fattigt och gör allt i min makt för att lägga om, använda pennan som vapen istället. Min ålder har passerat trettiofem, har en son i tonåren som bor i Stockholm och hela mitt liv har jag själv bott i staden. Om vi skulle ta en java, fika mys, du och jag. Skulle du säkert tycka jag var jävligt schysst. När vi sitter där i sommarsolen och jag kanske frågar dig, om du ska ha mjölk i kaffet – så undrar du förmodligen, om du inte fikar med fel person.
Nej, svarar jag då. Det är inte svart eller vitt, visst är det mörkt, förbannat mörkt men ondska har också en själ, och den är nästan alltid fläckad av vitt. Så i ljuset av värmen på uteserveringen ska jag göra mitt bästa för att visa dig min sida, mitt perspektiv.
Det är därför jag är här, på just denna blogg och skriver – för att visa.
Brukar promenera här i Thailand. De gator jag bor på nu är inget man besöker om man vill slå en u-sväng i Bangkok. Kvarterna ligger i utkanten och är slitna. Men jag brukar promenera och just under dessa promenader finner jag kontrast, som ofta tar mig tillbaks till rånen, brotten, våldet som mantlat mitt liv. Det kan blixtra förbi på näthinnan och tala ont till mig.
Ska berätta, ska försöka lägga fram som det var och även åsikta om det ena och andra här på bloggen. Ska försöka ta den där promenaden med de som vill. Vill inte ha förståelse eller ursäkta mig. Även om jag borde det. Men jag vill berätta hur det var att stå där i snön, andas tungt och riskera liv. Allt var långt ifrån bara glamour.
Mitt alias är David Larsson. Mitt nick idag är Wanted och när jag räknade de där stålarna i köket, bytet såg jag en snabb bild framför mig, hur en kvinna kröp ihop bakom hennes barnvagn mitt på torget. I armarna hade hon sitt barn. Hon sökte skydd. Slog bort bilden och fortsatte räkna. När jag räknat klart konstaterade jag att det var som polaren sagt. 1,8 mille. Han nickade och egentligen var det nu det svåra började, för att inte få sitta kåk.
Snart tillbaks och vi ska tala om våld och ångest och lite mer varför.
// Wanted.
Alias David Larsson och författare av boken – “Jag är Wanted”
Besök även min andra blogg wanted.bloggsite.se